Charlottes låt kan bli äckligt bra på scen

Markus Larsson

KARLSKRONA. Och vem handlar det nu om?

Förnamnet börjar med alfabetets tredje bokstav.

Efternamnet rimmar på ett italienskt däckmärke.

Svaret kommer lite längre ner i krönikan.

helskärm

När Helena Brodén, SVT:s pressöverkucku, trycker igång sin förhistoriska bandspelare börjar Melodifestivalens fjärde vecka.

Stämningen är därefter.

En avslagen öl från förra juni har bättre kondition och ett gladare humör än de journalister som hittills bevakat Sveriges största tjottaballong i snart en månad.

Stress och sena nätter och eldvatten börjar att ta ut sin rätt. De mörka ringarna under ögonen liknar oljeutsläpp.

Folk hostar och snörvlar. Hela pressbunkern bolmar dessutom av illa dold cynism – en journalists främsta försvarsmekanism, oavsett om det handlar om krig eller fred eller schlager.

Så vad lär vi oss av den första uppspelningen av fjärde delfinalens bidrag?

Inte mycket.

Jokern Niklas Strömstedt låter förbannat mycket som Niklas Strömstedt. Enda överraskningen är att han inte deltar med en ballad som exempelvis handlar om hur han körde på en fågel och begravde den.

Calaisa gör som vanligt en snygg och svensk lättfilsversion av Dixie Chicks stämsångscountry.

Daniel Mitsogiannis framför ”Pame” – en låt som har en betydligt starkare och bättre storebror vid namn ”Cara mia”.

Linda Bengtzing trummar på och låter som att ett dansband käkat anabola steroider.

Om Bengtzing lyckas övertyga årets viktigaste jury – barn mellan sex och tolv år – kan hon bli en het finalkandidat.

Nordman orkar jag inte med.

Jag fördriver tiden med att rita små ugglor i mitt anteckningsblock som jag döper till Dan Panas och Anders Hvidfeldt och andra skojiga saker.

Sen kommer den. Låten. Charlotte Perrellis ”Hero”. Skriven av bland andra Bobby ”Bobba Fett” Ljunggren.

All leda förvandlas genast till ett enda stort wow.

Jag vill inte överdriva och säga för mycket, men ...

”Hero” kan bli äckligt bra på scen.