Svensk hiphop träffar där det känns som mest
Publicerad 2011-12-30
Svensk hiphop har haft ett hyllat år.
Frågan är varför?
Journalisten Jan Gradvall satte redan i april fingret på den svenska hiphopens berättande kraft i en artikel i Expressen.
”Texterna präglas av ett patos och en språkmedvetenhet som lyser med sin frånvaro hos kollegorna i rockvärlden.”
Utan att ge mig in på jämförelsen med rockvärlden tror jag att en stor anledning till att svensk hiphop nu lägger ett av sina starkaste år till handlingarna finns i det resonemanget.
Det handlar om berättandet. Och framförallt om vad som berättats.
Hiphopåret 2011 har genomsyrats av en textmässig ärlighet och svidande öppenhet omöjlig att värja sig mot.
Att Timbuktus sjunde album, ”Sagolandet”, kom att markera en nytändning i en karriär som de senaste åren gått lite på tomgång ligger inte i det musikaliska hantverket, de meriterade producenterna får ursäkta.
Det ligger i Jason Diakités transparens.
Lyssnaren möter en 36-årig rappare som vänder blicken bakåt för att kunna gå vidare. En man som måste bikta sig.
Och Timbuktu gör avbön.
Om droger som flykt från sig själv, om sorgen efter en avliden styvpappa, om rädslor och svek. Ja, till och med om ett vidlyftigt sexliv: ”Har betett mig som en hora, men jag bär ju ingen gloria.”
Det handlar väl om mognad. Att våga blotta sina sår för sig själv och andra. Att utan omskrivningar dela med sig av sina tillkortakommanden. I det finns en träffyta stor som Sveriges landsareal. Igenkänning skär genom både klassklyftor och musikaliska genrer.
Det är något som svenska hiphopartister förstått.
Exemplen är många.
Simon Emanuels separationsanthem ”Bli min död”, om den hårfina gränsen mellan hat och kärlek.
Mohammed Alis ”Flykten”, om att tvingas lämna hemland och familj för en plats på en fiskebåt och en dröm om uppehållstillstånd i ett kallt land i norr.
Och inte minst: Soulrappande Aleks.
I uppväxteposet ”Fruängen” blottlägger den 29-årige artisten en historia hård som betonghusen i den förort låten kretsar kring.
Raderna om hur Aleks, som tioåring, förlorade ”sin största idol” fick mig att tappa balansen vid första lyssningen.
”Min pappa blev skjuten i huvudet bakifrån. Hur kunde det vara så, han som var gjord av stål.”
Just den historien må vara få som verkligen delar. Men den summerar ändå vad som lett till att det gångna hiphopåret lämnar extra djupa avtryck i asfalten.
Den känns.