"Fuck indiepop."
Aftonbladets musikkrönikör om en ojämn match på Pet sounds bar
Plats: Pet sounds bar, Stockholm 8 oktober, klockan 20.00–20.54.
Ärende: att smyglyssna på The Eagles första studioalbum på 28 år, ”Long road out of Eden”, som släpps 31 oktober.
Gubbarna runt bordet: Oskar H, Kristofer och jag.
Stämningen spricker av förväntningar. Vi laddar med öl och Tequila sunrise och när musiken börjar beter vi oss som fotbollsdårar.
Kristofer hejar på Motown-soulkörer.
Oskar H föredrar gitarrer som muttrar ”twang”.
Jag håller på laget som ställer upp med ett dyrt lyxsound och stämsång.
Det blir en ojämn match.
Ibland leder Kristofers gäng, ibland dribblar sig Oscars spelare genom hela försvaret, ibland gör stämsången en lysande tackling från vänster. Och då och då springer hela skiten rakt in i stolpen.
Men när alla bitarna faller på plats i samma låt – det sker kanske tre gånger – känns det som Kennet Anderssons nickmål mot Rumänien 1994.
Jag blir så oförskämt lycklig att jag måste skicka ett sms till Fredrik Virtanen med min senaste åsikt.
Meddelandet är kort och ganska koncist:
”Fuck indiepop.”