Han har allt jag borde ha - men är skitdålig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

NEW YORK/STOCKHOLM. Tror man kan säga att jag hatar Dan Aquilante.

Han har jobbet jag egentligen borde ha.

Och han gör det åtminstone sjutton tusen gånger sämre än jag någonsin skulle tillåta mig att göra.

Jag har egentligen rätt svårt för de futila små krig rockjournalister i alla tider funnit sånt nöje i att utkämpa med varandra.

Det är något barnsligt, för att inte säga debilt, över vuxna människor som inte verkar kunna fungera om de inte får berätta för världen om vilka meningslösa existenser deras kolleger och konkurrenter utgör.

De påminner därvid mycket om barn som sparkar sönder varandras sandslott.

Sånt vill jag gärna hålla mig på avstånd från.

Men tyvärr.

I mötet med Dan Aquilantes erbarmliga texter förvandlas Doktor Bjurman ögonblickligen till Mister Häglund (och här syftar vi på en viss Kjell, konfliktbenägen stilist som brukade liva upp den här tidningens popspalter för tio år sedan) och fanns möjligheten skulle jag inte bara sparka sönder hans ynkliga slott - jag skulle dundra ut i lekparken med bulldozer och mosa hela sandlådan.

Det har förstås inte med olika synsätt eller olika smak att göra.

Det är helt personligt.

Dan Aquilante har allt jag anser att jag borde ha.

Han bor på Manhattan, han tjänar bortåt en och en halv miljon kronor och han är rockskribent på New York Post - Amerikas snaskigaste, blodigaste och överlägset bästa tabloid.

Men inte nog med det.

Han är dålig.

Riktigt skitdålig.

I helgen hyllade han Bon Jovi och jag lovar, inte ens de simplaste bygdetidningar i Sverige skulle släppa igenom en så korkad, platt och illa formulerad text.

Men i New York City, på självaste The Post, kan denne imbecill år efter år - och för fina pengar - sitta och haspla ur sig samma trötta skit.

Det går väldigt långsamt när jag skriver på engelska, men jag skulle göra jobbet bättre än Aquilante om jag så jojkade. Så, blodtörstiga New York Post-redaktörer. Here I am. Och inte har jag sånt där fult skägg heller.

I do, sa hon.

I do, sa jag.

Sen förkunnade Reverend Charlotte Richards - känd från tv! - att vi var gifta och så kunde vi köra ut från Drive through-parkeringen vid A Little White Wedding Chapel.

Rock"n"roll, om jag får säga det själv.

Vidhåller att Red Hot Chili Peppers nya är väldigt bra.

Det är inte lätt att hitta snygga klänningar åt sin hustru när ett infantilt Shakira-mode tillåtits spridas över hela USA.

Mycket snack om The Hives, men det är Division of Laura Lee som marknadsförs hårdast på Virgin Megastore vid Union Square.

Virtanen är Virtanen även på Upper West Side. Upper West Side kan alltså skatta sig lyckligt.

Orsaker till extas

Per Bjurman per.bjurman@aftonbladet.se