Ingen finner nåd hos Ulf Lundell
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sista krönikan
Det var en dag på jobbet, intervju med Ulf Lundell. Den då 50-årige artistens dadda, Johan Olsson på skivbolaget EMI, hade förklarat att Ringvägens store rockpoet kunde tänka sig att tala om sin nya, gladare skiva ”I ett vinterland” och det vore trevligt om jag gjorde intervjun.
Lundell valde restaurang Hasselbacken på Skansen i Stockholm. Skansen är ett ställe med karuseller. Det togs således bilder när Ulf Lundell stod framför en karusell och sedan gjordes en intervju. Lundell var okej, intervjun tog en och en halv timme. Lundell fick läsa texten, han var nöjd (”öh, den är all right”), ville bara ta bort en taskighet han sagt om en kvinna han låg med då, det fick han.
Alles gut, dagen efter, den 10 november 2000, är det mittuppslag med Lundell framför karusell med rubriken ”Nu är han lycklig, lycklig igen” med citat som ”Man bör kunna se den här plattan som en glad flagga som hissas nånstans mitt i skiten. Det är värt att leva, det är gott att leva. Man måste hitta det” och ”Jag orkar inte vara frustrerad över tillvaron längre”.
Sedan glömdes den där artikeln bort. Av alla utom Ulf Lundell. Han ”mår sen illa, intensivt, i fjorton dar”. Det var nämligen ack-så-banalt att skriva att han var lycklig. Trots att han sa det. Trots att han sjöng det.
Lundell berättar det i en köpt intervju på sin officiella hemsida www.ulflundell.com. Den är bra, fanzine-snäll men informativ på 31 tätskrivna sidor. Där ger Lundell sin version av Skansenintervjun. Han larmar och gör sig till, korrigerar sanningen för att inte tappa coolness, skyller på den stackars daddan. En vuxen karl på 52.
Ingen finner nåd hos Lundell. Rockkritiker är banala idioter när de inte förstår hans skivor, litteraturkritiker är intellektuella fjantar när de inte gillar hans böcker. Är det inte det ena så är det det andra. Och alla som har en hållning är banala, det finns ju alltid ett annat sätt att se på saken. Jotack, det vet de flesta som har fyllt 24. Men väldigt få har 31 sidor att lägga ut texten på.
Ulf Lundell är författare och rockmusiker. Han har skrivit ”Nästan ditt namn” och ”Jag saknar dig”, det är mästerverk. Han är ingen politiker och han är verkligen inte Olle Svenning. Ändå fördömer han alla, han vet bäst, om allt, precis som alla andra framgångsrika, vuxna medelklassmän i hela världen.
Det är så osexigt. Det irriterar mig att jag alltid står på hans sida, det är som att få stryk av den man älskar men ändå inte kunna gå därifrån.
”Short people got no reason to live”, sjöng Randy Newman. Lundell är kort.