Surast är störst
Kent är Sveriges suraste band, Winnerbäck är Sveriges suraste artist, Lena PH är drottning sur.
Och de är störst.
Vi svenskar älskar surt.
Sedan i förrgår delar jag in artister i glada och sura. Inget mer. Det får räcka. Livet är alltför komplicerat för finlir.
Denna enkla sur/glad-uppdelning slog mig när jag min vana trogen gick i kohagen och lyssnade på det senaste från Kent. Denna gång låten ”Töntarna”.
När blev Eskilstunas konungar så oerhört sura? Hände det över en natt eller gradvis, i takt med att de svarta läderjackorna började sitta allt tajtare runt gubbstinna kroppar? Nä, det var nog tidigare. 1997, kanske. Det gick fort för Kent.
De som blir sura blir ofta sura fort som fan.
Kent var glada i början, 1994-95-96. De gillade att vara berömda, omskrivna och intervjuade. En dag var det förändrat. Allt blev jobbigt för Kent. När den magnifika, öppna 
-låten ”Columbus” kom för två år sedan hoppades jag, och världen, att den långvariga surman hade brutits.
Men icke. I?stället kom svinsura sången ”Töntarna” och snart kommer skivan ”Röd” med olycksbådande titlar som ”Idioter”, ”Krossa allt” och ”Ensamheten”, vilka låter mer som ett punkband än Jocke Berg som ju är en centrallyriker som ser på TV4.
Nu är det inte alltid dåligt att vara sur. Många av mina bästa vänner är sura. Jag är sur. Ulf Lundell har varit sur sedan 1988. Eva Dahlgren kan ha uppfunnit surgenren (eller Mauro Scocco).
Sur beror oftast på ångest i varierande grad. Eller rädsla. Eller paranoia. Eller tråkig mage. Eller brist på nya designerkläder. Eller en allvarlig motvilja mot att gå på vimmelpremiärer.
Lars Winnerbäck är kungen av sur. Även han blev sur snabbt, direkt när han blev framgångsrik. Innan dess var han glad. Det är inte så kul att vara känd, säger ju många som är kända. Alla idioter som vill ha en bit av en, etc.
Sura artister tycker mycket om solglasögon, videor i motljus och svartvitt. Sur tolkas ofta som seriös eller rentav djup. Trots att alla vet att sur är busenkelt. Glad däremot kräver stort djup och inre trygghet (alternativt fullständig idioti).
Thåström är sur. Per Gessle är icke sur. Moneybrother är hårfint glad. Ledin är sur. Marit Bergman är på väg mot glad igen, va? Nya stjärnskottet Melissa Horn är glad ännu men strax sur. Annika Norlin gjorde ”Min hemstad” av Wannadies och är glad än. Amanda Jenssen är sur. Markus Krunegård är glad. Peter LeMarc är glad, numer. Nina Persson är faktiskt glad. Laleh är sur. Anna Järvinen är glad. Agnes är glad. Robyn är sur. Olle Ljungström är glad. Carola är?… glad va? Lena PH är sur – hon är drottningen av sur.
Schlagerartister, och dansband givetvis, är annars utan undantag glada. Åtminstone låtsas de. Det ingår i genren. Tills två år efter ”Idol” när de lider oerhört svårt av ”Idol”-prefixet.
Allra bäst, enligt mig, är tre glada artister som gör allvarlig musik: Plura i Eldkvarn, Anna Ternheim och Håkan Hellström.
Men de populäraste artisterna i Sverige – Kent, Winnerbäck, PH, Lundell – är sura. Svenska folket har burit sina sura konstnärer som den sista droppen vatten ända sedan Strindberg. Det måste vara den berömda igenkänningseffekten. Ett surt folk som speglar sig.
Här hade doktorn kunnat föreslå Prozac i dricksvattnet eller ytterligare ökade doser av käck tv-underhållning, men jag tror vi gillar hur det är. Sura är vi. Sura är våra största artister. Surt är Sverige. Hurra.