Det blir aldrig samma sak som när jag var 17
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
GÖTEBORG
Förra gången jag åkte hit på Springsteen-konsert skulle jag precis fylla arton.
Nu har det gått arton år till.
Och han jag var då skulle inte för sitt liv kunna förstå att jag i dag är avundsjuk på honom.
Jag gör ju nu allt det han, den rastlöse sjuttonåringen, drömde så oerhört intensivt om i juni 1985.
Jag skriver på Sveriges största tidning, får intervjua mina hjältar och skickas över hela världen på premiärer.
Jag bor på hotellet utanför vilket han, sjuttonåringen, stod och tittade storögt på kvällstidnings-
journalisterna som kom och gick genom entrén.
Jag har råd att gå på bra krogar, kan efter avslutat jobb luta mig tillbaka i Parkbaren och får umgås med såna som Jens Peterson och Pet Sounds-Stefan.
Och för all del:
Rent fysiskt vill jag inte byta.
Jag vill inte bo i tält utanför stan, vill inte vara så fattig att en kokt special hos Grillköket Jonsborg känns dyr, vill inte sitta och trängas i Hasse Erikssons gamla Volvo och ha ett öde Borlänge att se fram emot på hemresan.
Men ändå.
Det är med både ömhet och avund i hjärtat jag ligger här i sängen på mitt fina hotellrum och tänker på honom.
Han som skulle fylla arton den midsommaren.
Han var ganska " ja, inte dum kanske. Men väldigt naiv. Valpig. Han visste inte tillnärmelsevis så mycket som han trodde att han visste. Och han var väldigt elak när han bet Bulltofta i axeln då de möttes i karnevalsmyllret på Avenyn.
Men jag önskar att jag fortfarande kunde känna den fullständigt rena, hundraprocentiga lycka han, med sitt oförstörda och ocyniska hjärta, kände när Springsteen de där två kvällarna för arton år sedan rockade sönder Ullevi med "Because the night" och "Twist and shout".
Jag önskar att jag kunde vara lika imponerad som han var när han, Borlänge Tidnings unge utsände, satt på pressläktaren och sneglade på Aftonbladetstjärnor som Lasse Anrell, Magnus Janson och Anders Hvidfeldt (de var på plats redan timmar före lördagskonserten - först fem minuter före showtime kom en yster Jan-Olov "Gossen" Andersson och självaste Anders Gerdin, som var nöjeschef 1985, och då höll sjuttonåringen på att svimma av beundran).
Jag önskar att jag kunde tycka att det var lika vansinnigt kul att ramla runt på Avenyn om natten och skråla och sjunga och delta i den karneval som rasade i centrala Göteborg den helgen.
Men så är det inte längre.
Jag har blivit en annan.
Det går inte att känna de känslorna, tänka de tankarna, uppleva den nästan hysteriska lyckan.
Man kan, om man vill lura sig själv, låtsas.
Men det blir aldrig likadant. Inte på riktigt.
Vad jag vill ha sagt är att det är ni som har roligast, ni som gör riktiga Ben & Gunnar-resor till Göteborg och bor i tält och dundrar runt på Avenyn i natt och är unga.
Det är för er allsången till "Waitin" on a sunny day" rullar i dag.
Det är för er han - hoppas, hoppas - plockar fram Detroitmedleyt och "Jungleland".
Det är för er Bruce är i sin form den här sommaren.
Jag hoppas ni får en lika förtrollad helg som den där sjuttonåringen fick 1985.