Lundells nya helt rätt i ett dystert Borlänge

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

BORLÄNGE

Det var förstås det som krävdes.

Först i en bil i ett öde Borlänge om natten, när vindrutetorkarna vispar runt det snöblandade regnet och röken från skorstenarna i Domnarvet lyser spöklikt, vecklar Ulf Lundells "En eld ikväll" ut sig.

helskärm

Det är ju en sjujävla platta egentligen, Lundells nya.

Kärv.

Otillgänglig.

Nästan avvisande.

Som en ny "Slugger".

Fast precis tvärtom.

Där gitarrkakofoniernas "Slugger" var som vrål rätt in i örat är renodlat akustiska "En eld ikväll" viskningen man knappt uppfattar.

I princip består den bara av några otydliga bilder, till synes hastigt nertecknade med blyertspenna.

Melodier?

Glöm det.

Det är mycket förvånande att den säljer så pass att den ena veckan ligger i topp av försäljninglistan - men jag fattar precis varför den rasar ner till fjortonde plats veckan därpå.

Längre ifrån hits än så här kommer man knappast.

Men jag är förtjust.

Inledningsvis mest på ett teoretiskt plan. Den tilltagande kompromisslösheten i Ulf Lundells sätt att närma sig sin musik går inte att motstå.

Det är uppfriskande att se en artist på den här nivån, i Sverige, som vågar trilskas så mycket med sin publik.

Tillyttermera visso råkar jag tycka att de intressantaste karriärerna är de i vilka det finns utrymme för stickspår och avvikelser av typen "En eld ikväll".

Efter några mycket dystra dagar i Borlänge börjar den emellertid attrahera också som musikalisk skapelse.

Jag fattar inte riktigt. Jag tycker det var alldeles nyss vi stod i den heta kvällsvinden på taket på Peabody i Memphis och såg solen gå ner bortanför Mississippi, som flöt trög och mäktig genom sydstatsgrönskan.

Nu sitter jag ensam i en röd Mazda och halkar omkring i vätan på Hagavägen.

Det är mörkt och blött. En byig vind sliter i de nakna grenarna på björkarna utanför Expo-köp. Snön, eller vad man ska kalla plasket, vräker ner och vindrutetorkarna vispar frenetiskt.

Vid de höga Dagnyhusen, precis intill järnvägsspåren, ser jag ett tidningsbud huka sig i byarna. Han, eller om det är en hon, hastar in i en port med lokaltidningarna, i vilka insändarsidorna är fulla av anklagelser mot IK Brage som inte tänker ge Anders Sjöö nytt kontrakt och hur ska det nu gå i Superettan nästa år.

På järnverket, vid västra porten, är det skiftbyte. Några kommer ut, andra går in. Alla har blåröd overall och hjälm. Ingen ser glad ut. Ovanför den väldiga tunnplåtsbyggnaden lyser röken spöklik i snögloppet.

Uppe i Mats Knuts syns blott siluetten av villan där semestervikarierna på Borlänge Tidning huserade en sommar för länge, länge sedan och jag var kär i Karin och vi spelade alltid Waterboys på en liten bandspelare.

På flygplatsen i Rommehed, Dala Airport som den tragikomiskt nog heter, är det helt tyst och mörkt. Den hotas av nedläggning. Sedan tågen började gå direkt till Arlanda är det ingen som flyger den knappa halvtimmen söderöver. På en skylt meddelas att flyg-cafeterian stänger 16.30 i veckorna. Under helgerna öppnar den inte alls.

I den miljön och den stämningen, på en gång så bekant och så främmande, blir de suddiga skisserna på "En eld ikväll" plötsligt tydliga. De tar form, får konturer - och jag formligen sugs in i Lundells vintriga ödslighet.

Så nu är "En eld ikväll" en lika betydande del av den här hemska jävla hösten som "Frukost på främmande planet" redan var.

Nästa söndag blir det vittfamnande sammanfattning av 2003 på den här sidan.

Missa inte.

Popnytt

Per Bjurman