All musik som man inte hört tidigare är ny musik
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Missy Elliott, The Edge, Cameron Crowe och ytterligare några hundra internationella big shots från musikbranschen har i ett färskt nummer av Rolling Stone röstat fram tidernas 500 bästa album.
Etta kom Beatles "Sgt. Peppers", tvåa Beach Boys "Pet sounds" och trea Beatles "Revolver".
Väldigt tråkigt.
Men bra också.
Det finns en del Blink-182-publiken behöver lära sig.
Resten av topp tio är inte precis sprängfull av överraskningar den heller.
Där återfinns, i tur och ordning, Bob Dylans "Highway 61 revisited", Beatles "Rubber soul", Marvin Gayes "What's going on", Rolling Stones "Exile on main street", Clashs "London calling", Bob Dylans "Blonde on blonde" och Beatles vita album.
Det ser ut som om någon försöker göra parodi på den vite, medelålders rockkritikern och hans stockkonservativa smak.
Men nu är det inte såna - i alla fall inte bara såna - som röstat fram den här listan.
Det är framförallt skivbolagsdirektörer, managers, talangscouter (så kallade a&r:s), celebra producenter och en helt bunt artister.
Även såna kan förstås vara trångsynta och träiga och trista. Men jag kan inte låta bli att ge dem lite rätt i den här uppräkningen av sedan länge etablerade klassiker.
Rockhistorien måste inte alltid skrivas om, nämligen.
För oss som lyssnat aktivt på musik längre än femton-tjugo år - och sett listor förr - är merparten av de fem hundra titlarna måhända uttjatade.
Men det kommer de facto nya generationer och bland de som just börjar få hår under armarna har jag en bestämd känsla av att det finns alldeles för många som lever i villfarelsen att Blink-182 och Green Day är viktiga band.
För dem är det, tror jag, mycket bra att få veta att man måste ha exempelvis Stevie Wonders "Songs in the key of life", Jefferson Airplanes "Surrealistic pillow" och Willie Nelsons "Red headed stranger".
Jag minns ju själv hur det var när gamla rocktidningen Schlager för tjugo år sedan kom med ett helt nummer om tidernas album.
Också då reagerade de äldre med en axelryckning, men jag var sexton, kände bara till en bråkdel av skivorna som nämndes - och höll på att äta upp tidningen av upphetsning.
Ty som mitt heligaste mantra lyder: Allt man inte hört tidigare är nytt.
Oavsett om det spelades in 1920 eller släpps i morgon.
Ah, det är så bra att jag måste säga det igen:
Allt man inte hört tidigare är nytt.
Schlager var dock roligare än Rolling Stone i och med att också de separata listorna publicerades.
Således kunde man se hur idoler som Jens Peterson, Gossen Andersson (ja, han hade förstås Elvis Costello och The Db"s i topp), Per Kviman, Lars Nylin ( Joy Division!) och inte minst Ulf Lundell röstade (en Chuck Berry-samling återfanns först på hans lista).
Rolling Stone redovisar bara enstaka.
Fast det är klart, det är kul att få veta att både Dion och Solomon Burke betraktar Bruce Springsteens "Born in the U.S.A" som ett av tidernas album
Likaså att James Hetfield från Metallica älskar Beach Boys "Pet sounds" - något man inte direkt haft anledning att misstänka genom åren.
Och att Britney Spears inte har koll på några andra artister än de man förväntar sig att hon ska ha koll på.
Min egen etta?
Alltid Dylans "Highway 61 revisited".
Gå nu och köp Rolling Stone.
Allt du inte hört tidigare är nytt.