Motbjudande box som hånar punken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Punk... var det nåt?
Nej.
Inte att döma av den nysläppta boxen ”Cash from chaos – The complete punk collection”.
Den innehåller musik med de flesta namn man förväntar sig att hitta på en punksamling.
Ja, ni vet:
Pistols, Clash, Ramones, Buzzcocks, Stranglers, Damned, Sham 69, The Boys, 999, Vibrators, Undertones, Dead Kennedys, Dickes och så vidare och så vidare över fyra hela cd.
Och det finns ju få som betytt så mycket för mig, som ligger närmare det allra innersta av min musiksmak, som jag älskat så passionerat som några av de banden.
Ändå förstår jag till fullo att det blir eviga Pink Floyd-fans av dem som utsätts för ”Cash from chaos”.
Inte nog med att urvalet av låtar i bästa fall är tveksamt och i sämsta helt horribelt.
Inte nog med att formgivaren missförstått precis alla aspekter av den tidiga punkens estetik och gjort en motbjudande ful låda.
Och inte nog med att hela utgåvan gör rutten nostalgi, helt i klass med den de spinner så försåtligt runt det förbannade 60-talet i TV-shop, av en rörelse som hyllade nuet.
Det värsta är att EMI, som ger ut smörjan, försöker skriva om historien.
Helt okommenterat och helt utan anständig kronologi blandas historiskt betydelsefulla namn med – exempelvis – The Exploited, New Model Army, Bow Wow Wow (!), Runaways (som verkligen inte hade något med punk att göra), GBH och Discharge.
Som om de var lika viktiga.
Som om de hade något med saken att göra.
Som om de usla banden hade något annat att säga en ny, ung, nyfiken lyssnare än att punk var värdelöst och inte förtjänar att tas på allvar.
I den andefattiga bookleten kommer en Alan Parker dessutom med påståenden som får Herman Lindqvist att framstå som grundlig och noggrann.
Redan i första stycket konstaterar han att punkrock var arbetarklassens uppror.
Tjenare.
Arbetarklassen lyssnade på hårdrock och disco. Punken framfördes och uppskattades i första hand av välmående akademikerbarn (alltså samma grupperingar som gör ”uppror” i dag).
Parker lyckas också helt förbigå det faktum att punk aldrig var en musikstil utan en hållning, en attityd, en rörelse för framåtskridande och mot konservatism men att den enda som at the end of the day verkligen förstod det var Mick Jones i Clash.
Så, please, köp INTE ”Cash from Chaos” i julklapp åt någon ung släkting som uttryckt intresse för punk.
Det kommer bara att sluta med att han eller hon vill sitta längst fram på Roger Waters i sommar.
Missa inte Vue.
Deras nya ”Find your home” är i princip lika bra som Strokes ”Is this it” – och mer punk än människorna bakom ”Cash from chaos” någonsin skulle kunna förstå.
Orsaker till extas: