En soullegendar som borde stannat hemma

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dom säger att han skärpte sig i Stockholm.

Men vad hjälper det?

Premiärshowen i Uppsala visade att Solomon Burke inte har en aning om vad det är som gör comebackplattan så speciell och jag önskar att jag sluppit den vetskapen.

Det var med förväntningar större än hela Mississippi-deltat jag förra tisdagen packade in Lill-Larsson och lo fi-Håkan i hyrbilen och for till Uppsala.

Inte nog med att vi skulle få se en av de stora soul-legendarerna på en svensk scen, vilket ju vanligtvis aldrig händer. Vi skulle få se den ende av dem som gjort verkligt angelägna inspelningar också i modern tid.

Jag menar ju att "Don"t give up on me", Fat Possum-skivan på vilken den 200 kilo tunge avelstjuren och predikanten sjunger drömlåtar exklusivt levererade av bland andra Bob Dylan och Van Morrison och Brian Wilson, är en av årets stora händelser.

Och sällan har jag blivit så besviken.

Showen på Katalin, mellersta Sveriges kanske trivsammaste konsertlokal, var allt som skivan inte är:

Gubbig, nostalgisk, inställsam, förutsägbar och trist. I huvudsak satt 66-åringen där som en annan Peter Harryson och sjöng karaoke-versioner av standards han egentligen inte har något alls med att göra. En tragedi, tycker jag.

Lo fi-Håkan och Lill-Larsson, två glada optimister, gick mot allt förnuft och såg honom i Stockholm igen dagen därpå. Då var det tydligen lite bättre.

Han sjöng med en annan närvaro, showade mer, framförde fler låtar från "Don"t give up on me".

Jag betvivlar inte sanningshalten i mina unga kollegers vittnesmål, men har svårt att glädjas med dem.

För mig är skadan redan skedd. För mig är det uppenbart att Solomon Burke vare sig förstår vad det är för slags album han släppt eller bryr sig nämnvärt mycket om saken.

Han har bara, förmodligen i hopp om kommersiella framgångar, varit ett villigt redskap i händerna på utmärkte producenten Joe Henry och utan en sådan katalysator vid sin sida klarar han inte att iscensätta något annat än ett afro-amerikanskt "Så ska det låta".

Resonemanget klingar måhända rasistiskt i politiskt korrekta öron, men jag odlar givetvis inga föreställningar om den stackars vilde svartingen som inte klarar sig utan vit vägledning. Däremot tar jag mig rätten att förakta sega soulgubbar som inte orkar engagera sig, som bara gör vad de tror att en förmodat oinitierad, vit, europeisk publik förväntar sig och sjunger "Stand by me" tills klockorna börjar gå baklänges.

Jag trodde Solomon Burke var annorlunda. Jag trodde att han själv var en av de viktigaste arkitekterna bakom den lyhörda, värdiga, känsliga restaurering man förunnar den sedan länge avsomnade sydstatssoulen på "Don"t give up one me".

Han borde ha stannat hemma. Då hade vi kunnat fortsätta leva i den illusionen.

Man får trösta sig med färska Ike & Tina-samlingen "Funkier than a mosquito"s tweeter", innehållande 21 sånger den bindgalne Ike spelade in i Boltic Sound Studios under tidigt sjuttiotal.

Något så förblindande rått, sexigt och svängigt har ingen hört på den här sidan "Sign o" the times".

Fred Neil sjunger "Everybody"s talking".

Så borde alla rocklåtar börja.

Men ibland är det bara Ulf Lundell som förstår.

Orsaker till extas

Per Bjurman per.bjurman@aftonbladet.se