Hellre förlora än inte försöka

När journalisten Mattias Göransson i Café för nån månad sedan basunerade ut att ”Ulf Lundell stal min flickvän” (Isabella, låt inte dom jävlarna ta dig) kom jag att tänka på Christer Fuglesang.

Fuglesang.

(Det är ett roligt namn.)

Fuglesang har väntat och väntat, längtat och längtat – å Gud som han har trånat! – för att få komma ut i rymden. Men han har alltid blivit stekt i sista stund.

Senaste budet är att Fuglesang ska få åka i maj 2003, med sex andra astronauter till den internationella rymdstationen ISS. En resa på elva dagar.

Jag tror inte att Christer Fuglesang kommer att komma upp. Det finns vissa människor som aldrig kommer att komma upp.

Men det är bara de som försöker som kan bli losers.

Att satsa stenhårt, komma nära men inte nå ända fram medan desperationen lyser i ansiktet är att tigga om att få den tjocka loserstämpeln i pannan. Precis som deltagare i dokusåpor, schlagerfestivaler och popstars-program.

Att däremot vara en Staffan Hellstrand-människa som ser lyckan i det de har nära är helt ofarligt. Ingen kommer någonsin att håna dem. Bara de själva kanske för att de aldrig försökte.

Att bli en loser – i dessa sammanhang, alltså – är att ha velat någonting.

Fuglesang är en loser. Han kommer aldrig att komma upp i rymden men han försöker. Respekt. Med respekt till alla som försöker.

Att förlora sin flickvän till en fet och misslyckad poet i Fornåsa som aldrig fått en enda rad publicerad – då har man all anledning att försöka köpa självkänsla på närmsta Systembolag. För då hade man förlorat en verklig juvel: en flicka som struntade i pojkvännens status; det var verkligen dig hon älskade, för den du är. Och nu är hon borta.

Att förlora henne till en nationalskald med jeep, boots och gitarr innebär sannolikt att du är lite cool själv.

Göransson koketterade, vilket ingår i en loserromantikgenre där Håkan Hellström (och Broder Daniel) är kungen, som Woody Allen och Wes Anderson (”Rushmore”) gör filmer om och som kan ha grundats av poeten Charles Baudelaire på 1850-talet.

Det är ett artificiellt loserskap – ett slags vackert lidande, en image – som bara fungerar perfekt tills det blir tydligt att man blivit lyckad och rik på att vara loser.

Men Fuglesang, precis som häcklöparen Sven Nylander, kommer att vara loser 4-ever. Kärlek, all kärlek!

Följ ämnen i artikeln