Spelen du älskar – som hatar dig

Kristofer Ahlström

Det var inte bättre förr.

Sanningen är att det var väldigt mycket sämre förr. Tv-spelen var sadistiska, klumpiga och opedagogiska.

Och ändå kan vi inte sluta spela dem.

Nöjesbladets Kristofer Ahlström listar nio klassiska Nintendospel som hatar oss – men som vi ändå älskar.

Shadow warrior (1989)

Genom att dingla de snitsigaste mellansekvenser vi någonsin hade sett framför våra näsor så lurade Tecmo oss att springa genom en ren tortyrkammare till speldesign. Deras flitigaste trick var att återuppliva fiender på samma ställe, direkt efter man dräpt dem – särskilt vid sårbara positioner som mitt i ett hopp mellan två knappnålssmala plattformar.

Top gun (1987)

Att landa i ”Top gun” enligt instruktionerna på monitorn är lite som att övningsköra en bil med fjorton nervösa medelålders kvinnor i baksätet som skriker olika order åt dig samtidigt: ”Höger! Vänster! Sakta ner! Upp! Ner!” Det slutar i nio fall av tio med att man kraschar och förlorar ett liv – något som alltså sker vid slutet av varje bana, vilket gör att väldigt få personer någonsin kommit längre än tredje banan. 

Star wars (1991)

Oddsen för att navigera genom ett asteroidbälte är 47 000 mot 1, enligt C3P0. Det är ganska jävla dåliga odds. Och precis så svårt är det när man ska sicksacka mellan asteroiderna i det här spelet där det är helt omöjligt att avgöra om en bumling kommer smasha dig eller inte, eftersom 3D-perspektivet är så klumpigt att det nästan helt saknas djupseende. Och när du väl dött får du – gissa vad – börja om från allra första början igen.

Robowarrior (1987)

Själva definitionen av ett straffande spel måste vara ett där du hela tiden dör lite i taget, oavsett vad gör. ”Robowarrior” är designat exakt så – varje sekund tappar din karaktär energi bara genom att existera. Det är ett inslag av nästan filosofiska dimensioner, jag vet. När man dessutom måste ägna en halvtimme åt att bomba slumpmässiga ställen på en mur, tre gånger i följd, så har man hunnit dö både fysiskt och själsligt innan man ens passerat nivå 1-2.

Takeshi’s challenge (1986)

”Takeshi’s challenge” är en ungefär lika belönande upplevelse som att få cancer i mjälten. Det skapades av regissören Takeshi Kitano som avskydde tv-spel så mycket att han ville göra ett eget för att plåga folk; eller vad sägs om en sidscrollande flygscen där det inte går att styra uppåt – eller en slutboss som kräver 20 000 träffar för att besegra? 

Ikari warriors (1987)

Efter att ha ägnat fyra timmar med att meja ner terrorister genom en nivådesign som får Stalinismen att kännas prålig (marken är brun, husen är gråa, that’s it) kommer man till en slutboss som varken kan anfalla eller röra sig. Du går fram, skjuter honom – och sen regnar det oväntat och oförklarligt 20 missiler på dig som spränger dig i luften. Och dina fyra timmar har åtminstone varit en påminnelse om vikten av att skaffa sig ett socialt umgänge.

Battletoads (1991)

Seriöst, var det någon som någonsin klarade jetskibanan? Och ännu mer seriöst, hur många vänskapsband har egentligen brustit på grund av spelets pixelpetiga krav på att reflexhoppa och landa på exakt rätt punkt vid exakt rätt tillfälle? Eller det faktum att båda spelarna får ”Game over” om någon av dem dör?

Simon’s quest (1986)

Sällan känns det så mycket att speldesignern hatar dig som i det här spelet. Simon Belmont har absurda problem med gravitationen och har historiens kanske osmidigaste hoppförmåga, vilket i åtta fall av tio leder till missad plattform som leder till döden. Lägg till detta slumpmässiga falluckor som är helt omöjliga att urskilja och en dag- och nattcykel som varar i ungefär tio sekunder (och pausar spelet i tio sekunder för varje gryning och skymning).

Ghosts ’n Goblins (1987)

Okej, kolla här: säg att du precis millimetertajmat dig genom några av de dödligaste banorna i spelhistorien – enbart iförd röda y-frontkalsonger dessutom – och klarat en sista bana som bara består av returmatcher mot spelets tidigare bossar. Men när du väl besegrat din sista röda djävul så visar det sig att du måste börja om från absoluta början och spela igenom alla banor igen – med det lilla tillägget att nu är alla fiender mycket starkare och svårare. Om du lyckas göra om bedriften belönas du med en textruta om att du känner din ”strongth” forsa genom dig, följt av en ”Game over”-skärm. Så totalt värt det.