Tio år har gått sedan Kristian Gidlund dog
Per Bjurman: Vi kommer aldrig, aldrig glömma dig
NEW YORK. ”Lova att ni inte glömmer bort mig”, sa han när vi tog farväl i pojkrummet i Kvarnsveden den där hemska sensommardagen 2013.
Denna sista önskan har inte varit det minsta svår att uppfylla, känns det ändå skönt att kunna konstatera nu när tio långa år passerat sedan Kristian Gidlund gick ur tiden.
Krille gjorde ett outplånligt avtryck inte bara i de som kände honom utan i en hel nation och kommer alltid finnas kvar i hjärtat hos alla han på olika sätt nådde och berörde.
Det går knappt att förstå, men ett helt decennium har faktiskt hunnit fly sedan Kristian Gidlunds resa mot livets slut och alltings början nådde vägs ände.
Den 17 september 2013 somnade han in – bara några dagar innan sin 30-årsdag.
Strax därpå publicerade familjen hans sista ord i den blogg som hade trollbundit så otroligt många, kallad just ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början”.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården/ Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.”
Det var allt annat än oväntat, han hade den sensommaren blivit allt sjukare och hoppet för länge sedan runnit ut. Den vidriga cancern visade ingen nåd. Men sådana bud går aldrig att förbereda sig på, när slutet kom kändes det ändå som att världen slogs sönder.
Allra främst förstås för familjen, som Kristian stod så nära, mamma Eva och pappa Jan-Olof och syskonen Helena och Mattias och lille brorsonen Mårten – och alla i vänskapskretsen, större än folkhopen på en genomsnittlig rockfestival eftersom han var den sällsynta sorts person som på något vis fick alla han träffade att känna sig sedda och inkluderade och värdesatta.
Men även mängder av totala främlingar, sådana han helt saknade personlig relation till, drabbades. En kall rysning av sorg gick genom hela nationen den där ljumma hösttisdagen för tio år sedan, kändes det som.
För som sagt:
Den spinkige läckerbiten från Dalarna, rockstjärnan och skriftställaren med den genomträngande blicken och det skälmska leendet, lyckades under sina sista år i livet slå an något i själva folkdjupet; han skakade om och berörde som ytterligt få gjort, i all synnerhet i så ung ålder.
Krattat för ett rikt liv
Men låt oss ta det från början.
Krille växte upp i Kvarnsveden, Borlänges eget svar på Los Angeles sägenomspunna Laurel Canyon, och blev tidigt del av en klick kreativa, äventyrliga, rastlösa kids från grannskapet, redan innan tonåren fast beslutna att erövra världen med rock ’n’ roll. De numer berömda Norén-bröderna ingick i samma ljuvliga krets av outsiders och med två av dem, Viktor och Carl, bildade han femton år gammal bandet Sugarplum Fairy. Som efter några explosiva demotejper och Stockholmsspelningar snabbt fick skivkontrakt.
Krille spelade trummor och skrev låtar, bland dem ”Sweet Jackie” – en knockout till popdänga som blev en smash hit och de facto tog de vackra slynglarna ut i världen. De turnerade i både Japan och Tyskland och var några år hetare än knäckebröd.
Mitt under rockkarriären började han också pröva sina vingar som skribent och reporter och det visade sig att han hade särdeles talang även på den fronten. Så en journalistisk bana inleddes parallellt. Allt var kort sagt krattat för ett rikt, spännande, långt liv – ett sådant den begåvade och konstnärliga ofta skapar sig.
Startade blogg om sjukdomen
Men i mars 2011 kom dråpslaget. Kristian diagnosticerades med en cancerform, i magsäcken, som egentligen bara drabbar riktigt gamla människor. Chockad tvingades han underkasta sig både omfattande operationer och brutal cellgiftsbehandling.
Det var då han startade bloggen om kroppen sin. För sin egen skull, som han ofta påpekade. Som terapi. Den miljonpublik – jo, faktiskt – han till sist nådde hade han inga föreställningar om att han skulle hitta till.
Ett tag såg det ut som att bloggprojektet skulle bli skonsamt kortfattat, för behandlingen gick bra och hösten samma år var cancern besegrad. Fast bara tillfälligt, dessvärre. Sommaren därpå kom den tillbaka – med ursinnig kraft. Och nu fanns det inget att göra, meddelade läkarna. Han var obotligt sjuk och skulle komma att dö. Snart.
Så Krille började skriva igen, med ännu mer svärta och ännu mer brännande otålighet – och brakade rakt genom alla fördämningar. Drygt åtta miljoner besök räknades in i bloggen innan slutpunkten var satt.
Tillika blev han ett medialt fenomen; bjöds till tv-soffor för hudlösa intervjuer, spelade in ett ”Sommar i P1” som hör till hela 2000-talets mest omtalade och följde, precis innan det inte gick längre, med Jill Johnson till Nashville. Hon har haft många minnesvärda gäster på sin sydstatsveranda, men ingen som Kristian. Det programmet rymde scener tidens obarmhärtiga gång gjorde halt inför. Som i hagen hos de där hästarna han älskade, då han berättade om sin längtan efter barnet han aldrig skulle komma att träffa – och när de sjöng ”Blue eyes crying in the rain” ihop, med dess avslutande förhoppning om att vi en dag ses igen, bortom okända horisonter, ”up yonder”.
Jag lovar. Vi kommer aldrig glömma dig
Under åren som gått har jag ofta funderat på vad det var hos Krille som grep tag i så många där ute. Andra har också berättat självutlämnande och drabbande om cancer och dödskamp – utan att alls få samma genomslag.
Det handlade, tror jag, om att det nakna och raka och orädda i hans persona och hans texter kompletterades med en form av vishet och andlig mognad det vanligen tar ett långt liv att utveckla, men som han på grund av sin sjukdom tillgodogjorde sig, och sedan hade förmågan att förmedla, på bara några få år.
Inte så lite säger det att det ofta var Krille som fick trösta andra när det blev svårt. Inklusive förre biskopen i vårt gemensamma hemstift. Jo, när han intervjuade sin sargade församlingsmedlem under en gudstjänst i Stora Tuna var det den dekorerade själasörjaren som brast i gråt – och Krille som tröstade.
För mig var Kristian under de alltför få år vi fick ihop den lillebror jag egentligen inte hade och avskedet i pojkrummet hemma i Kvarnsveden en ohygglig augustieftermiddag för tio år sedan, strax innan jag skulle åka tillbaka till det New York han också drömde om att få bo i, är ett ärr som kommer ömma för evigt.
Vi visste att vi aldrig mer skulle ses och jag kan fortfarande förnimma desperationen i den avslutande omfamningen
Det var där och då han uttryckte sin sista önskan om att inte bli bortglömd.
Nej, Krille, jag lovar. Vi kommer aldrig, aldrig glömma dig.