”Vi ser fram emot en liten rockbebis”

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-19

Pernilla Andersson släpper ny skiva, vägrar vara Barbie och njuter av att vara fru

FULL FRÄS! Pernilla Andersson är van att ta saker i egna händer. Hon säger att hennes kompromisslöshet gjort det möjligt att fortsätta ge ut den musik hon själv velat.

RUNMARÖ. På sin nya skiva ser Pernilla ­Andersson bakåt.

Men privat blickar hon framåt.

– Vi ser fram emot att få en liten rockbebis, avslöjar Fru Dregen.

Pernilla och Dregen.

Hennes blonda lockar studsar när hon vant rattar jeepen genom snåriga skogsvägar, fram till den väl skymda tomten.

Medan Backyard Babies-gitarristen Dregen, 37, klipper gräset sätter Pernilla Andersson på kaffe och plockar fram muggar med både sin egen och makens bandlogga.

– Ena stunden är man mitt i klubbvärlden, andra är man här bland ingenting. Men för att kunna skriva måste jag få lite lugn, förklarar hon på mjuk skånska.

Hon har precis blivit färdig med sitt sjunde album – en skiva som hon beskriver som en försoning med uppväxttiden och sina skilda föräldrar.

Blivit mer folklig

Pernilla Andersson har hunnit fylla 35, med allt vad det innebär av att hitta sig själv och se tillbaka i backspegeln.

– För tio år sedan drog jag svärd för allting, jag var den besvärliga typen. Det tar tid, men till slut har man den identitet man önskade, säger sångerskan.

Hon menar att kompromisslösheten gjort det möjligt för henne att fortsätta ge ut den musik hon vill, trots att hon förblivit relativt okänd för den stora massan.

Först på senare tid har hon börjat synas i mer folkliga sammanhang, som Pack­mopedsturnén och SVT-program.

– Om jag hade startat min karriär med att vika ut mig i Slitz så hade jag aldrig suttit här. Som min väninna brukar säga: ”man måste bli illa omtyckt ett par år innan det vänder”.

Rättframheten har hon fått från sin pappa, som kunde vara brutalärlig i kritiken mot sin musicerande tonårsdotter. Den har gett henne självförtroende i en skivbolagsbransch som domineras av män.

– Folk tror att det ska komma in en barbiedocka som inte kan någonting. Jag älskar att överraska dem, säger Pernilla Andersson, som driver sin egen etikett Sheriff.

– Jag är jättefeminist, men jag tycker det är tråkigt att man måste vara arg och svarthårig för att bli sedd som en, tillägger hon.

Hon framstår som charmigt orädd – och medger ­leende att hon sällan duckar för utmaningar.

”Satsar allt”

Pernilla och Dregen hade bara varit ett par i ett år när de köpte hus i Stockholms skärgård, efter att ha överlevt tsunamivågen i Thailand tillsammans.

– Vissa par skulle säkert ha splittat efter en sådan grej, men vi bestämde oss för att satsa allt på ett kort. Folk varnade oss och tyckte det var konstigt att vi blev ihop. Vi var jävligt hårt ansatta.

Varför?

– Vi är väldigt olika. Jag tycker om att gå på Konserthuset och lyssna på Mahlers sjua, han gillar att gå på punkkonsert i Madrid, säger Pernilla Andersson och sneglar ömsint på sin man.

– Det är klart att stickor och strån har rykt här ute, men efter tsunamin har det aldrig känts som att vi skulle ge upp. Jag väntar fortfarande på den dagen då man inte ska vara kär längre.

Ni gifte er förra sommaren. Är ni traditionella?

– Dregen är! Jag ville ­inte ha ett stort bröllop, jag ville åka till någon ö. Men för honom var det viktigt att alla såg att han gifte sig.

– Haha, den dagen han friade stod jag och dammsög i mina fulaste städjoggingbyxor efter någon turné. Jag var tvungen att stänga av för att höra vad han sa.

Bebis på vägarna

Hon älskar att vara Fru ­Andersson Dregen.

Och nu lockar även ­mamma-tillvaron.

– Ja, vi vill ha barn. Och man kan säga att vi jobbar på det.

– Vi ser fram emot att få en liten rockbebis som kan följa med oss ut på vägarna. Jag är uppvuxen så, i en jazzfamilj.

Är det inte en dålig miljö för barn?

– Det beror helt på vad man ger dem. Det är klart att jag aldrig skulle låta mina ungar se på när brakfulla frilansmusiker står och kräks.

Hur är din egen relation till turnélivets frestelser?

– Folk får leva hur de vill, jag sätter mina gränser. Jag kan förstå att man tycker saker är kul mellan 20 och 27, men att bli en 35-årig dektant vore bara tragiskt.

Dregen ropar. Middagen är klar.

– Om någon hade sagt till mig för tio år sedan att jag skulle gifta mig med en rocker så hade jag bara skrattat, säger Pernilla Andersson.

Och skrattar.

Pernilla om ...

... att hon återgått till svenska på nya skivan:

– När jag reser med Dregen när han turnerar i Europa så pratar man väldigt mycket engelska och då tenderar texterna att komma på engelska. Men hela förra sommaren åkte jag runt med Pugh och Plura här hemma och då blev det svenska.

... att samarbeta med Dregen:

– Jag vill inte bli nåt jävla John- och Yoko-par som ligger i en säng och sjunger om olika saker. Vi kommer aldrig att dansa runt i ”Let’s dance” och sådant, det tror jag skulle vara förödande för vårt äktenskap.

... varför hon tackade nej till pianistjobbet i ”Så ska det låta”:

– Det hade säkert varit jättekul och utmanande, men dels är det ett nio-till-fem-jobb och sedan kan man ju få vem som helst på sin sida! Jag är väldigt rak, tänk om jag inte gillar personen.

... sin roll som artisten Ann-Louise Hanson i Amir Chamdins kommande film om Cornelis Vreeswijk:

– Det var världens coolaste grej att få vara med om och det har varit jättekul att jobba med Hank von Helvete. Men jag sjunger ju mest, så det blir nog inte någon guldbaggenominering.

Hit kommer hennes turné:

24/9 Västerås, 25/9 Gävle, 28/9 Malmö (Dregen gästar), 29/9 Ystad (Dregen gästar), 30/9 Växjö (Dregen gästar), 1/10 Stockholm, 7/10 Götene, 8/10 Mölnlycke, 9/10 Falkenberg, 10/10 Ulricehamn, 11/10 Skövde, 15/10 Bollebygd, 16/10 Stigen, 17/10 Lysekil.

ANNONS