Det här genombrottet är som en jordbävning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Två stjärnor är födda.
Fullständigt okända och helt orutinerade för ett halvår sedan.
Alldeles briljanta inför en fullsatt, kokande Globen och vad som verkar vara en rekordstor tv-publik.
Inte sedan Carola har vi sett ett liknande genombrott i Melodifestivalen.
Det låter kanske magstarkt.
Och jag vill omedelbart inflika att jag ingalunda tror att Jessica Andersson och Magnus Bäcklund blir lika stora som Carola.
Det blir ingen, de tiderna är liksom förbi.
Men som genombrott betraktat är Fames succé i Globen en ren jordbävning.
Tänk bara.
För ett halvår sedan hade de inte ens varit i närheten av något större än pubarna i Trollhättan respektive Linköping.
Sedan fick de, som freshmen, gå en termin i Bert Karlssons "Fame Factory"-skola och lära sig artistgrunderna.
Och i går fullkomligen sopade de hem vad som verkar ha varit en av de mest betittade Melodifestivalerna genom alla tider.
De fick alla kritiker på sin sida.
De vann juryomröstningen.
De tog hem de av allt att döma rekordmånga tittarnas röster.
Grand slam.
För att ännu en gång citera Al Pacino:
O-ha!
Mest imponerad är jag ändå över hur briljant duon, tyngd av favoritskap, genomförde tävlingen.
Att vara i det närmaste helt orutinerad och under dylika omständigheter gå ut och bränna av ett så klockrent framträdande.
Som sagt:
Det var två stjärnor vi såg födas på Globen.
Mer än 1 200 000 samtal mottogs under telefonomröstningen.
1 200 000!
Det är en fullständigt makalös siffra - som indikerar att den där fyramiljonervallen ansvariga på SVT gått och sneglat mot kan ha sprängts i bitar.
Å andra sidan: Om det är något underhållningsprogram gjort under det senaste decenniet som förtjänat höga tittarsiffror så är det Melodifestivalen 2003.
Vilken show!
Vilket program!
Startfältet höll rekordhög klass, omröstningen var sjukligt spännande och programledarna hör till de bästa och roligaste som lett en direktsändning i svensk tv.
Jonas Gardell är fantamme nåt slags geni.
Att han och Mark retar böghatare så till den grad att de - böghatarna alltså - måste förorena min mejlbox med sin stinkande intolerans får man försöka leva med.
Idioter har det alltid funnits överallt.
Nja, Triad gjorde ingen större succé med sin comeback i mellanakten.
Lasse Lindbom, han med det blonderade håret, borde ha övertalat sin kompanjoner att köra "Tänd ett ljus" istället.
Hur stort "Fame Factory" blir nu vill jag inte ens tänka på.
Inte heller hur mycket Bert kommer att blåsa upp sig.
Mest glädjande: Varken jurygrupper eller tittare köpte Bubbles och Sareks trams.
Kanske Afro-Dite nu inser att det här var ett onödigt försök att upprepa en gammal succé.
Jurygrupperna slängde in oväntat höga poäng, men de fick noll av tittarna.
Det säger väl det mesta.
Åh, Jan Johansen. Jag såg din Kenta-hyllning. Du har nu för alltid en plats i mitt hjärta.
Det borde kunna bli en hög placering även i Riga i maj. Men Fame vinner inte.
Det vill jag ha sagt nu, innan jag dras med i hypen och börjar yra om att de är bäst...