Gå i pension!
En överspelande barnskådis utan manus, utan spännande artister, utan smarta låtval, utan sångröst, utan känsla för folks smak 2008, utan bra frisyr, utan karisma.
Detta har varit sommarens tv-höjdpunkt.
Ta bort Anders Lundin. Ta bort det trötta gäng som gör ”Allsång på Skansen”.
Sverige är ett land med anor. Strindberg. Söderberg. Lagerlöf. Lagerkvist. Norén. Virtanen.
Varför drar jag upp dem? Går det att jämföra förr och nu?
Det är ett annat land i dag, vi har multikanaler, vi kan välja vad vi vill av så mycket, och här i min mysiga hängmatta konsumerar jag dem noggrannare än vid nån annan årstid.
Det är ju själva sommarlivet. Bada, läsa DN, Svenskan, Aftonbladet, DI och Expressen, dricka spritzers, lyssna på P1, P3, sola, grilla, kolla tv, läsa enkla Chuck Klosterman-böcker, såsa in ”Michael Clayton” i dvd:n?…?ett göttigt liv med snabb sol och sakta media.
Men nej.
Vi behöver inte gå in på att ”Sommar”-pratarna i P1 är mer kvoterade och tydligare förinspelade och nerv-lösare än någonsin, eller pinsamma tonårsskribenter som Anna Larsson i Svenskan, eller att Magnus Eriksson i samma blaska inte klarar av att stava böghipstern Calle Norléns namn, eller att DN:s cd-sida stavar ”resensent”, eller att kvällstidningarna anställer dokusåpatjejer som skribenter – ja, skribent, Oscar Wildes gamla yrke – eller att SVT:s sommarvikarierande textmaskin förstör en hel kväll med Marlon Brando och en annan kväll filmen ”LA konfidentiellt” eller att Ernst Kirchsteiger gjorde ett jättemisstag som gick till TV4, en kanal helt okänslig för hans kvaliteter, eller att den vulgäre Anders Björkman – som Lars Norén så enkelt och träffande beskrev Expressens populistiske tv-stofil – fortfarande tycker att ”Allsång på Skansen” har klass, eller hela den arbetspolitiskt fiffiga men kvalitetskatastrofala sommarvikariesvängen.
Det behövs inte.
Vi kan nöja oss med att ta en titt på ”Allsång på Skansen” i sig.
Allsången ska, ju, vara den bästa sommarunderhållningen från vår bästa kanal. Den är vår tids Strindberg. Den folkliga underhållningen.
Hilfe.
Så förfärande den varit att se i år. Som tapetklister kört i cement i ledning av någon med noll koll i svensk populärkultur. Tittarna har upptäckt det, och försvinner.
–?Vi har färre tittare i år, men vi gör ju ungefär samma program som tidigare. Jag kan inte sätta fingret på något annat än att vädret är bättre i år, försökte producenten Gunilla Nilars analysera.
Vädret?
Sir Arthur Conan Doyle behöver inte sätta Sherlock Holmes på fallet med Nilars finger. ”Samma program som tidigare” är redo för åtal och fällande dom. Man måste gå framåt, inte kasta samma pil på en blandning av svennigt höga och låga artister (och så måste man låta Arja Saijonmaa sjunga ”Jag vill tacka livet” och inte en okänd töntdänga).
Allsången har ruttnat som en kvarglömd eka och drabbats av en statisk bildproduktion, förutsägbara artistval (kvotering fungerar inte; tittarna känner igen en sopa även om hon skriker och slår på pianot), slappa produktionsvärden i allmänhet och en patetiskt överspelande programledare i synnerhet – jag känner en 7-åring som undrar om han spelar för lik – med manus skrivet av en sommarvikarierande hundvakt.
Det är så pinsamt att se Anders Lundin ställa en fråga. Han får faktiskt Robin Paulsson att framstå som påläst. ”Eh? … du gillar …?energi?” till Håkan Hellström var så, så genant, men ändå kanske inte lika skämmigt som att se Lundin ge gratisreklam för hans 90-talsmossiga, men välbetalda, buskisshow på ett turistbussställe i Stockholm.
Så åh.
Jag är faktiskt nöjd med ”bra”. Jag begär inga svenska mästerverk längre, Strindberg är död, men jag vill ha det göttigt. Inte slarv, slapphet och semestervikarier under den tid vi tittar, läser och lyssnar som noggrannast.
Dagens allsångsgäng måste gå i pension. Det håller inte att göra tv för 5-åringar och deras morfar, och ingen däremellan.