Det är skiten som vinner
Året 2001 var året då allting var okej. Man kunde lyssna på Bad Cash Quartet eller Kylie Minogue, man kunde titta på ”Jalla Jalla” eller ”Vad kvinnor vill ha”, man kunde vara underground eller mainstream, man kunde äta plankstek eller gratinerade pilgrimsmusslor i limesås, man kunde vara hetero eller homo, man kunde klä sig i ljusblått eller i svart, man kunde satsa på sig själv eller på andra, man kunde vara polis eller demonstrant, man kunde äta kött eller vara vegetarian.
Allting var okej.
Till och med dokusåporna var okej. Från att ha varit den fulaste formen av tv, som skälldes ut i Pulskrönikor och på kultursidor och i fikarum, så blev de plötsligt godkända.
Elleh, snarare orkade ingen bry sig längre. De visade inget vi inte hade sett förut, det var same same but different och det var fortfarande lika kasst. Men det gick inte att uppbåda någon kraft, det hjälpte ändå inte.
För till sist vinner alltid marknaden, folket, vi, och smakpoliserna blir allt mer desillusionerade och hittar något annat som förgäves kan bekämpas innan skräpet vinner igen.
Folk gillar skräp.
Hela västvärlden gillar skräp.
Vi vänjer oss vid skräpet och tänker till sist inte på att det är skräp som paralyserar våra arma skallar. Vi tänker att det nog i alla fall är bra underhållning.
Om ytterligare någon säsong bryr vi oss antagligen lika lite om ”Villa Medusa” och ”Baren” som vi bryr oss om alla de McDonalds-producerade såpoperorna som var så spektakulära för fem år sedan. Men som vi i dag inte ens vet vad de heter. ”Skilda fiender”? ”Vänner och världar”? Hoho.
Men. Dokusåporna har gjort en insats. Det är dokusåporna som bidragit till att allting fått vara okej i år.
Efter att ha levt med våra fördomar och aldrig haft chansen att bli bättre informerade har vi i årtionden gått omkring och ”vetat” hur andra människor är.
Nu har människor som är tvärtemot oss själva visat sig vara?okej. Veganerna är söta, moderaterna är vänliga, birakillarna är charmiga, satkärringarna är välmenande, bimbosarna är rara, bögarna är som alla andra – och så vidare.
Dokusåporna har skapat förståelse. Men frågan är om det är så kul – egentligen. Var inte livet roligare när vi hade en massa obegåvade undergroundkreddpajasar som hatade allting som sålde?
Jag tycker nog det, för de hade ändå rätt. Det är skiten som vinner.