Hur lämnar jag drömmarna nu?
”How am I supposed to leave you now – when you’re looking like that. How am I supposed to leave you now – when you’re looking like that. How am I supposed to leave you now – when you’re looking like that.”
Jag har fått Westlife på hjärnan.
Det är skönt.
Gillar att ha saker på hjärnan.
Bara det inte är riktiga saker.
Inte som parkeringsboten som ligger här och ser ful ut. Inte som julgranen. Vad ska jag göra med julgranen? Ska jag göra nåt med julgranen? Ska jag köpa en julgran? Vad ska jag göra i jul? Resa bort eller resa hem? Svartbäcken låter så fint på busstavlan vid Gullmarsplan. Hur får jag tillbaka min slagborr av Oisín? Var ska jag hitta en ny och lika fin hatthylla som den som rasade ner när 40 eller 60 jackor hängdes på den? Vad ska jag göra med mitt liv? Where does that highway go to? Am I right, am I wrong? MY GOD! WHAT HAVE I DONE?
Äh, jag skjuter upp allt det där med Westlife.
Lala-lala-lala-lalaa-lalalalalalalaa.
Westlife kommer från Dublin i Irland. Det gör U2 också. Liksom Ronan Keating i Boyzone, tror jag. Och Nina Hynes. Och Dubliners, chansar vi på. Fast Van Morrison är från Belfast, Nordirland. Gary Moore också.
Det är en viss skillnad. Belfast är hårdare än Dublin. Är det inte kärlek är det bomberna som förenar oss.
Har inte alla, vid någon punkt i sitt liv, älskat Irland och drömt om resor till Connacht, Leinster, Munster eller Ulster? Jo, alla som har ett hjärta har gjort det, det finns en slags poesi i Irland som?eh.
Sådär kan det bli av en enkel sång.
Vi försvinner bort, drömmer drömmar om ingenting, tänker tankar om små, små ting. Tittar upp i det blå, drömmer om sommaren då vi låg på stenarna vid vatten medan båtarna gick förbi och minns den lätt stickande doften av damm och te i huset där vi blev kära för första gången och minns plötsligt att det så här i efterhand var rätt festligt att vi en nyårsafton en gång kraschade den blåa Mazdan rakt igenom ett järnräcke så att den aldrig nånsin kunde möta en väg igen.
Det är tjusigt. Vi är värda det. Om det är Westlife, Aretha Franklin, Bruce Willis, Martin Sheen eller tjejen i H&M-reklamen spelar ingen roll. Vissa kan tillverka drömmar av vad som helst. Ju fler de blir, desto mer avlägsen blir verkligheten men det är omöjligt att stå emot, vi behöver fler och fler och fler och det känns ofta som en nackdel men how am I supposed to leave you now?