Jonas Gardell: Ingen annan kan skriva det här

Björn Berglund/TT

Publicerad 2021-09-06

Med sin nya roman ”Ett lyckligare år” vill Jonas Gardell lyfta några glömda förkämpar för homosexuellas rättigheter och skriva in dem i historien.

– Det var det här som mitt författarskap ledde fram till, säger han.

1879 skriver den svenske filosofen Pontus Wikner ner sina innersta hemligheter i en text som han kallar ”Psykologiska självbekännelser”. Manuset låser han in i en blecklåda, som han sedan lämnar till Uppsala universitetsbibliotek med tydliga direktiv om att ingen ska få bryta förseglingen på 50 år.

Bekännelsen handlar om att Pontus Wikner är homosexuell – och det kommer att dröja nästan 100 år innan texten slutligen ges ut.

– Han är klok, han vet att annars så kommer det här materialet att förstöras, säger Jonas Gardell.

Om den olycklige Pontus, och om innehållet i den där lådan, handlar Jonas Gardells nya roman ”Ett lyckligare år”. För de flesta svenskar är Pontus Wikner bortglömd i dag, men i honom hittade Gardell en verklig pionjär för i kampen för homosexuellas rättigheter.

– Att han skriver ”jag måste ropa genom seklen på barmhärtighet för mina bröder” – det han skriver är nästan världsunikt. Han skriver i en tid då inte ens orden och termerna finns, men han skriver om samkönade äktenskap och kräver det redan i slutet av 1800-talet. Det är häftigt, vilken kille!

”Inget lyckligt slut”

Skildringen av Wikner handlar till stor del om hans tid som ung student i Uppsala, och hans tafatta men ack så intensiva romans med studiekamraten Herman. Gardell ville skildra de två unga männens omöjliga kärlek med en röst som hämtad från Jane Austens tid.

– Det var så vanvettigt roligt att få skriva en 1800-talsroman och att använda den tidens författargrepp. Jag vet att den här boken kommer att lyssnas på lika mycket som att läsas. På 1800-talet ställdes man inför samma ekvation eftersom många lyssnade på högläsningar, säger han.

Men samtidigt som historien har skepnad av en kärleksroman finns inga illusioner om att Pontus och Herman skulle kunna leva lyckliga tillsammans.

– För homosexuella på den här tiden finns inget lyckligt slut. Det finns bara ensamhet och djup olycka, säger Gardell.

Kampen gemensamt tema

I romanens andra del byter författaren tid och plats till Örebro våren 1971. Där marscherar tolv unga aktivister i Sveriges första demonstration för homosexuellas rätt.

– Egentligen är det två romaner till priset av en. Vi pratade länge om att ge ut två separata böcker, men samtidigt har de ett tydligt gemensamt tema och det är kamp. Unga människor som säger ”jag behöver inte vara så här olycklig”, säger Gardell.

I dag går en halv miljon människor i Stockholm Pride-tåget, medan minnet av Kerstin, Vanja, Ronny och de andra demonstranterna i Örebro har bleknat. Nu vill Jonas Gardell använda sin plattform för att ge dem deras rättmätiga plats i historien.

– Om inte jag så vem? Det var det här som mitt författarskap ledde fram till, att jag skriver vår historia. Det här är vad jag måste göra och det finns ingen annan i Sverige som kan skriva det här, säger han.

Men en av huvudpersonerna, Ronny – som egentligen heter något annat – råkade så illa ut att han gick under jorden och först inte ville berätta.

– Jag skrev till honom och han svarade ”jag tycker att du är fantastisk i din kamp, Jonas, men jag kan inte få mitt liv förstört igen”. Sedan tog det mig ett halvår att få honom att ställa upp. Den 15 maj när 50-års jubileet var skickade han en bild från sin balkong och då hade han klätt den i regnbågsflaggor.

”Blev helt skogstokig”

I arbetet reagerade han särskilt på att de kvinnliga aktivisternas insats verkade ha glömts bort av rörelsen.

– Kvinnor har raderats ur konsthistorien, musikhistorien och litteraturhistorien, precis som vi homosexuella har raderats. Och så visar det sig att vi i vår tur raderar kvinnorna. Jag blev helt skogstokig.

”Ett lyckligare år” ska bilda en trilogi tillsammans med romansviten ”Torka aldrig tårar utan handskar” och en framtida roman som ska handla om övergrepp på barn, förklarar han. Med åren har han börjat se på sitt författarskap mer och mer som aktivism, vilket han tidigare skämdes för.

– Jag har alltid haft en agenda, men förr tänkte jag att jag bara skulle vara författare och att det skulle vara nog, att om folk gillar mig för aktivismen och för min agenda så skulle det vara mindre värt. Men det där skiter jag i numera eftersom jag är ”queen of fucking everything”.

Med böckerna vill han också slå mot den historielöshet som han tycker sig se i dagens samhälle, där många tar homosexuellas rättigheter för givna. Han anser att det finns en backlash mot homosexuella män och han retar sig på att bli avfärdad som privilegierad, vit cis-man av unga aktivister.

– Men snälla du, jag är 60 år och har vuxit upp med att ha blivit misshandlad och förnekad, förnedrad av myndigheter. Jag har kämpat mig till en frihet. Du hade inte funnits här i dag om inte vi hade kämpat, säger han.