Det bästa jag hört om lust och kättja
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”Amazon” och ”Jag önskar dig”. Det är de albumen ni ska leta efter. Och möjligen samlingen ”1982-1985”.
Ja, jag vänder mig nu till de unga läsare som efter förra veckans Kajsa Grytt-hyllning hört av sig med frågor om Tant Strul.
Jag har en tendens att glömma att det finns fullt aktiva och medvetna musikkonsumenter som inte ens var födda under Tant Struls korta bana. Det känns nämligen helt orimligt. Jag tycker det var alldeles nyss jag satt i mitt pojkrum och darrade till ”Dunkar varmt”. Men i sommar är det faktiskt 20 år sedan ”Amazon” släpptes.
Tjugo år!?! Att jag redan då höll på med det här och anmälde just den skivan i ärevördiga Borlänge Tidning är direkt skrämmande.
Det hindrar inte att unga pojkar och flickor med ömma hjärtan skulle kunna darra till samma sånger idag.
Egentligen gjorde Kajsa Grytt, Malena Jönsson, Liten Falkenholm, Nike Nojja och – senare – Sebastian Öberg aldrig något som höll samma klass som den nya Kajsa-skiva jag belönade med fem rungande plus för en vecka sedan, ”Är vi på väg hem?”.
Men i några av inspelningarna finns en naken känslighet och, samtidigt, ett blodfullt temperament och jag tror attraktionskraften på just unga pojkar och flickor med ömma hjärtan är tidlös.
Första skivan, den som bara heter ”Tant Strul”, behöver ni inte bryr er så mycket om. Den är för kantig och otymplig. Men ”Amazon” från 1983 låter som ingenting annat. Kombinationen höga ambitioner och begränsade kunskaper mynnade ut i något slags ömsint punk som kränger och gnisslar av hetta och iver och vilja att nå ut.
Där finns också ”Dunkar varmt”, det bästa jag hört på svenska språket om lust och kättja.
Sen kom ”Jag önskar dig”. Den var ännu bättre. Men samtidens recensenter rynkade näsan för då var de begränsade kunskaperna inte så begränsade längre och det gillade inte recensenterna.
Det har jag aldrig kunnat förlåta dem. Det svala mottagandet innebar nämligen början till slutet för ett av mina absoluta favoritband.
Lite av skadan kan repareras nu, om ni, i kölvattnet efter Kajsas succéalbum, ser till att upptäcka de gamla plattorna.