”Jag kunde få en enorm energi”

Cecilia Gustavsson

Johan Kinde berättar om humörsvängningarna

Artisten och författaren Johan Kinde fick diagnosen bipolär när han var 44 år.

– En viss fas av sjukdomen kan ge en energiboost, men jag har betalat ett högt pris, berättar han.

Johan Kinde blev stjärna redan som 17-åring, som sångare och låtskrivare i bandet Lustans Lakejer. Sedan dess har han hållit sig till en kreativ yrkesbana. Han har en soloskiva på gång, och i höstas kom hans självbiografiska bok "Passera denna natt".

Boken tar avstamp i en djup depression, där han allvarligt övervägde att ta sitt liv. Först då uppsökte han läkare och fick diagnosen bipolär – precis som sin pappa.

– Jag hade oroat mig lite för det sedan 25-årsåldern. Jag har haft stora humörsvängningar, men också varit en livsnjutare som velat ha ut mesta möjliga av allt.

Vi ses på hans stamställe på Östermalm, där han också skrivit delar av den öppenhjärtiga boken. Han pratar lugnt och resonerande, det märks att han försonats med diagnosen.

Kreativ boost

Johan Kinde har läst om den nya studien, som visar att bipolära är mer kreativa än andra. Han tycker att det är svårt att veta hur mycket av hans skaparlust som härrör från sjukdomen.

– Speciellt när jag var yngre kunde jag känna en enorm kreativ boost ibland, jag fick väldigt mycket bra energi. Men när det gått över till att jag blivit allt mer manisk så sprutar energin åt alla håll och kanter. Känslan är fantastisk, att jag är produktiv och klarar allt. Fast då är frågan vad jag egentligen får gjort. Inte så mycket.

– Men det har varit skönt att till exempel få utlopp för tunga känslor, som olycklig kärlek, i texter. Däremot kan jag inte skapa alls när jag är som mest ledsen. Då är allt ett mörker, och jag kan knappt lyssna på musik ens.

Han beskriver den maniska fasen som en känsla av att klara allt.

– Och sedan betalar jag ett högt pris när det går nedåt. Jag skulle hellre vara kreativ utan det här. Som tur är har jag under mitt liv inte hela tiden pendlat mellan de extrema tillstånden utan för det mesta befunnit mig i vad som nog kan kallas för ett normaltillstånd.

Många är tacksamma

Boken börjar en natt när Johan Kinde har svår ångest. Av ensamhet, sömnlöshet och kärlekssorg - och av bipolariteten. Men det visste han inte säkert då.

Först hade han tänkt skriva boken som en roman, men bestämde sig för att vara ärlig med att det handlar om honom själv.

– Som kille är man mer uppfostrad att bita ihop och klara sig själv. Män pratar sällan om sådana här saker. Så jag bestämde mig för att göra det. Jag har fått förvånansvärt många reaktioner av människor som är tacksamma.

I dag äter Johan Kinde medicin, och det hjälper honom mycket.

– Jag kan fortfarande ha perioder av svackor, och när jag mår bättre. Men variationerna är under kontroll.