Korvkavalkaden av recensenter förstår inte Taylor Swift
Självskadebeteenden börjar direkt när jag slår upp mina ögon. Jag googlar ”Taylor Swift recension” och plöjer igenom dem. Mitt under konserten i går sa min kompis Maria ”Hon kommer få fyror av alla”.
Vi fnissade åt det faktum att recensenterna såklart skulle skriva att ”All too well” var kvällens höjdpunkt (fast det såklart var bryggan i ”The smallest man who ever lived”). De små muggar ljummet vatten vi räcktes regelbundet av vakterna vid stängslet framför scenen var det godaste jag druckit. En centimeter från mitt ansikte friade en kille till sin tjej under ”Love story” och jag fick det på film! Taylor Swift stod framför oss och allt var underbart.
Jag tänkte: det finns så mycket här en recensent som sitter uppe i en loge aldrig kommer känna. Så mycket att ta på som de inte kommer kunna förstå, än mindre förmedla. Det kanske inte är deras uppgift heller, ändå känns det som ett svek. För ”The Eras Tour” är inte bara en konsert, det är ett helt liv. Det är öppet för alla att ta del av: ibland hudlöst, ibland tillgjort. Men alltid genomtänkt i minsta detalj. Kan man inte sin Taylor missar man halva konserten. Precis det gör korvkavalkaden av (manliga) recensenter i tidningarna i dag.
De kommer till platsen så sent att de inte hinner ta del av allt backstage-material från videoinspelningar som generöst delas med konsertpubliken i timmar innan konserten börjar.
För den som inte vet att gitarristen Paul Sidoti har turnerat med Taylor sedan hon var 18 står hans hår ut mer än tryggheten i hela Taylors kroppspråk när de går bredvid varandra längs scenen. Det är synd att inte kunna uppskatta känslan av att få det bekräftat att sista delen av ”But Daddy I love him” handlar om Travis Kelce när Taylor låter en kortversion av ”So High School” smälta in i den. Det är fel att i en recension skriva att ”I can do it with a broken heart” handlar om ”hur det turnerande livet tär” när den handlar om att kväll efter kväll le sig igenom glada kärlekslåtar med ett hjärta som gått itu.
De ser inte att koreografin under det framträdandet består av utvalda delar av dansstegen från andra låtar, de hon sjöng när hon mådde som sämst. Den som inte vet exakt hur galet Swifties betedde sig när stjärnan förra året började träffa Matty Healy igen kommer aldrig se symboliken i att det upphöjda podium Taylor Swift glider över under ”Who’s afraid of little old me?” är klätt i speglar. Publiken längst fram får syn på sig själva i samma stund som hon sjunger ”I wanna snarl and show you just how disturbed this has made me”.
Om de inte känner smärtan av när det andra skottet (illustrerat med rött ljus) i ”The smallest man who ever lived” träffar Taylor samtidigt som en stor vit flagga vajar i bakgrunden, hur ska de då kunna skriva en rättvis text?
Markus, Andreas, Po, Johan och Anders kan såklart musik, de kan recensionshantverket. Men medan de säkert kan detaljerna och symboliken i allt Bruce, Bob och Håkan gör så faller de platt när det gäller den största stjärnan sedan The Beatles. En konsert av ”The Eras Tour”-magnitud ska vara bra alldeles oavsett om man är fan eller har förkunskap, och det tyckte de ju att den var.
Alla män gav henne en fyra i betyg, precis som vi trodde. De utsåg ”All too well” som kvällens höjdpunkt, precis som vi trodde. Men lite slappt är det allt. Och framförallt: try to come for my job.