Vi förståndiga stannar hemma med Ulf Lundell
NKOTBSB?
Nej, tack.
Det är ett musikaliskt misslyckande att vara född sent på 80-talet.
Jag blir ilsk bara jag tänker på det.
Det är väl inte så konstigt att ”dagens ungdomar” föredrar Rix FM-skval. Vi har ju för fan vuxit upp med Backstreet Boys vars enkelspåriga trallande till 98 procent består av orden ”baby” och ”please”.
”Men man kunde ju faktiskt välja vad man lyssnade på”, tänker du snusförnuftigt nu. NEJ DET KUNDE MAN INTE.
Inte jag i alla fall. Den enda kontakt jag hade med andra musikgenrer var genom pappas hårdrocksskivor och min mammas övermänskliga vurm för dansband. Och det kan jag berätta, att komma släpande med Lasse Stefanz senaste kassett till klassfesten var ett säkert sätt att försäkra sig om att bli omsorgsfullt utfryst på skolgården.
Så jag gjorde det enklaste. Jag följde strömmen. Jag lyssnade på Nsync, Backstreet Boys, Solid Harmonie, Spice Girls, B*Witched, Ultimate kaos, A1, Westlife. Ja, allt jävla fantasilöst skval som MTV erbjöd för dagen. Förmodligen gick min hjärnas utveckling bakåt för varje låt. Det var antagligen lika farligt, eller värre, än hasch.
Vid 14-års ålder gjorde jag det enda rätta. Jag lade musiken på is.
Eller man skulle kunna säga att jag packade ner mitt musikintresse i en flyttkartong och bar ner den i källaren.
Sedan följde ett flerårigt vakuum där jag deklarerade högt och ljudligt att jag ”inte lyssnade på musik”.
Det var först sex år senare jag lite trevande och försiktigt började ge musiken en andra chans. Jag var lätt traumatiserad, men ändå inte ett alldeles hopplöst fall.
Jag har till min förtvivlan sett jämnåriga vänner som nu ägnat månader åt att peppa för NKOTBSB i Malmö.
NKOTBSB är alltså Backstreet Boys och New Kids On The Block som dammat av blåjeansen och pojkbandskoreografierna och gett sig ut på vägarna. ”För fansens skull” som de själva säger. Vilket naturligtvis är hittepå för det finns väl ingen frisk man i 40-årsåldern som vill lämna barn och fru för att kuska runt till olika arenor och sjunga låtar som var förnedrande hjärndöda redan när de kom för sisådär 10–20 år sedan.
Det går utöver mitt förstånd varför folk vill BETALA för att se två band som förstört så mycket för så många.
Ja, ja.
Jag kommer i alla fall stanna hemma och lyssna på Ulf Lundell.
Saxat från bloggen
Det är så märkligt det här med att buda. Man bara ringer en mäklare och häver ut sig miljonbelopp som nån annan ”trejdare”.
Var desperat i går och ringde banken för att höja mitt lånelöfte.
Jag: – Jag skulle vilja ha 2,1 i stället för 2 miljoner.
Och här tänker man ju att mäklaren ska skrika:
– Är du helt jävla sjuk i huvudet? Att jag skulle låna ut 2,1 miljoner till 24-årig slashas får Åland? Seriöst, förra sommaren var du så packad att du gick in och la dig i en okänd människas lägenhet och sov. VARFÖR i HELA HELVETE skulle jag låna ut sådana summor till dig?
I stället säger han bara:
– Absolut Zandra, det ska gå bra.
Jag bär runt på en massa issues som jag som singel blir tvungen att deala med. Det så konstiga saker att jag knappt orkar med mig själv, bland annat:
– Att jag har en oerhörd fobi för nätbanken.
– Gigantiska svårigheter med att tacka nej till att träffa någon även om jag faktiskt inte orkar.
– En osund rädsla att svara på okända nummer när jag inte är på jobb.
Och så vidare i all märklig oändelse.
Men, som singel tvingas jag ändå ta tag i de här problemen. Räkningarna kommer aldrig att betala sig själva om inte jag går in på den där förbannade nätbanken, till exempel.
Sedan kommer problemet. Om jag är i en relation, då finns det någon som står stark vid ens sida. Det gör det så mycket enklare att vara svag.
Vilket resulterade i att min ex-kille skötte alla mina bankärenden och fick svara i min telefon på okända nummer.
Och det, det är ju fullständig, 100-procentig JUBELIDIOTI! Hur man bryter mönstret vet jag inte så jag antar att det är enklast att hålla sig ifrån relationer resten av livet.
Billigare än KBT, i alla fall.
Lördag
Ligger hemma och våndas efter middag bestående av alldeles för mycket bearnaise då en kompis ringer och frågar om vi ska dricka vin. Och det ska vi ju, så det är bara att masa sig upp och dra på lite läppstift.
Söndag
Malin och Anna släpar med mig till Vigårda bbq. Malin går på toa och kommer tillbaka:
– Säg inte att ni sitter här och pratar sex? Ni gör ju det! Fy fan vad sjukt!
Måndag
Budar på min absoluta drömlägenhet. Förlorar budgivningen. Kommer nog aldrig förlåta mig själv för det här.
Tisdag
Gästar Aftonbladets webb-tv-program ”Hej världen”. Det finns några saker jag aldrig trodde att jag skulle göra: 1. Testa heroin. 2. Gästa ett reseprogram.
Men se där, plötsligt sitter man där ändå!
Onsdag
Äter middag på Barbro i Hornstull med Malin och Lotta i Hornstull.
Maten är bra, sällskapet är fantastiskt. Ja, jag har egentligen absolut ingenting att klaga på.
Torsdag
Intervjuar Loreen. Hon är väldigt innerlig. Det känns som att man sugs in genom ögona på’na och åker in på en omtumlade inre resa och spottas ut när man är klar.
Fredag
Min kompis Mona sms:ar och skriver att hon köpt en box rosé. Så var den fredagslyckan gjord.