Var är Thåströms finaste stories?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I det färska numret av tidningen Café skriver Klas Ericsson en mycket angelägen krönika om hungern efter en svensk motsvarighet till ”The Dirt”. Alltså en riktigt uppriktig, utlämnande och kompromisslös rock’n’roll-biografi.
”The Dirt” handlar om Mötley Crüe och är förmodligen den mest underhållande bok som skrivits om rockmusik. Det behöver man inte vara det minsta förtjust i Mötley Crüe för att tycka. När jag började läsa var jag tvärtom en av hårmetallens mest hängivna fiender.
Men nöje är nöje, oavsett vad det handlar om – och ingen läsupplevelse har någonsin föranlett lika många skrattattacker som denna näst intill perversa studie i asociala miljonärers gravt osedliga leverne.
Dumt? Nåt så oerhört. Men framförallt vansinnigt roligt. En lika frank berättelse om sex, droger och rock’n’roll är, som Ericsson konstaterar, nästan omöjlig att tänka sig.
Fast han glömmer Fredrik Strages lysande bok om den svenska hip hop-scenen, ”Mikrofonkåt”. I den finns åtminstone några kapitel, särskilt de om Ken och Leila K, som kittlar oss med smak för gammal rockmyt.
Håkan Lahgers ”Jag ljuger inte om rock’n’roll” har också sina godbitar, men består ju av anklagelseakter snarare än porträtt.
Man kan hur som helst slå fast att svenska artister i regel inte berättar.
De vill inte. De törs inte. De behåller de bästa historierna för sig själva och rent av surar om någon försöker få fram dem.
Det är tråkigt. Kanske rent av fegt. Men också mycket förståeligt. Vi lever en gång för alla i ett land av hätska moralister och om, exempelvis, Magnus Uggla drog en skröna av den typ Nikki Sixx och hans kumpaner för till torgs i ”The Dirt” skulle hem- och skolaföreningen, socialdemokratiska kvinnoförbundet och Alf Svensson gemensamt spika upp honom på ett kors på Stortorget.
Så Klas Ericsson och jag och alla andra får säkerligen vänta förgäves på Peps, Ugglas, Thåströms, Kents, Johan Kindes, Pughs, Lundells, Olle Ljungströms och Ebbots finaste stories.
Som plåster på såren kan jag rekommendera ytterligare några fina läsupplevelser från den anglosaxiska världen: Miles Davis självbiografi, punkdokumentet ”Please kill me”, Led Zeppelin-storyn ”The hammer of the gods”, Victor Bockris Lou Reed-bok, Dr Johns självbiografi och Aerosmiths ”Walk this way”.