Skådisar borde inte försöka göra musik
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vad, frågar sig den civiliserade världen ibland, är värst:
Skådisar som absolut måste göra musik?
Eller musiker som agerar i filmer?
Svaret kan med fördel avnjutas när Rikard Wolff i morgon begår turnépremiär i Göteborg.
Nu är krönikör Bjurman ute på djupt vatten igen.
Förra gången jag hade synpunkter på musicerande skådespelare blev de så upprörda uppe på DN:s kulturredaktion att de nästan tog av sig koftorna.
En av redaktörerna satte sig till och med ner i bostadsrätten hemma på Söder och skrev en indignerad krönika om att jag borde granskas av Janne Josefsson.
Nej, jag skojar inte.
Men dessvärre, mina skäggiga vänner:
Om man bortser från massförstörelsevapen, svält och Route 66:s vägkrogar finns ingenting värre än skådespelare som får för sig att de ska sjunga och spela också.
Motsatsen, musiker och sångare som inbillar sig att de kan "agera", ligger för all del högt på samma lista de också.
Jag säger bara Joakim Thåström och"Den frusna leoparden" .
Men det finns så många fler graverande exempel på andra sidan stängslet.
Peter Stormare, Skärgårdsdoktorn, Helena Bergström, Sven Wollter, Lena Endre och Görel Crona är bara några som gjort bort sig på skiva - och utan att minnas helt klart tar jag för givet att de försökt tolka Piaf, allihop.
Utomlands är skillnaderna ännu tydligare.
Cher, Chris Isaak, David Bowie och Ice Cube är alla okej aktörer.
Och Tom Waits är till och med briljant.
Men har ni hört Bruce Willis band? Det har jag. Och jag skulle hellre bosätta mig i Karlstad än göra om det.
Huruvida just Bruce Willis verkligen kan klassas som skådis är kanske öppet för diskussion, men i alla fall.
Rent principiellt har jag inget emot att människor alternerar i olika roller.
Det är väl bara fint om folk vill prova på olika saker.
Tror jag.
Men bittra erfarenheter visar att åtminstone skådisar bör bli vid sin läst.
Ni som trotsar allt förnuft och går och ser Rikard Wolff när han inleder sin turné på Pusterviksteatern i Göteborg i morgon lär få veta exakt varför.
Man ska inte gå händelserna i förväg men det gör jag i alla fall och slår härmed fast att han kommer att göra som han och hans kolleger alltid gör.
De fortsätter att vara skådespelare också när de ska sjunga.
Därför blir de teatraliska, pompösa och liderliga.
Och därför går de inte att lyssna på.
Det betyder inte, kära DN-skägg, att jag ser dem som dåliga människor eller vill frånta dem rätten att existera.
Bara att det inte går att lyssna på.
Men ha så kul i Göteborg.
Hittar en rätt så fantastisk Rockpalast-dvd med Little Feat från 1977.
Den är knappast något för er yngre än 160 år, men vi över svimmar av lycka åt den känsla med vilken odödlige Lowell George levererar tidernas mest besjälade boogierock.
Den nyligen återutgivna dvd-versionen av filmen "Ziggy Stardust" är inte dum den heller.
Det känns för övrigt djupt fascinerande att de börjat rota bland de gamla inspelningarna från Rockpalast - en tysk liveshow SVT under 70-och 80-talet alltid köpte in till lucia för att vi som gick i skolan då inte skulle vara ute och supa och efteråt undrade man alltid vad det var för snille som trodde att tre timmar Al Jarreau kunde vara ett alternativ till tio folköl i en trappuppgång.
Vilka pärlor det ska finnas i de arkiven.
För att inte tala om all skit ...