’Egentligen är jag ju skådis ...’
Får ett samtal från en snubbe jag känner i periferin.
Han skriver på en tv-serie som utspelar sig i journalistbranschen och vill bolla lite idéer.
Han är kiropraktor.
På Chaya i Beverly Hills tar jag en öl med Magnus Samuelsson, känd från svenska ”Let’s dance” och Strong man-tävlingarna.
Efter att vi gått åt skilda håll blir jag i mörkret ute på gatan ifattsprungen av vår servitris. Först blir jag rädd och befarar att vi glömt betala.
– Nej, nejdå, försäkrar hon nästan överdrivet vänligt.
Sen kommer det.
Hon har känt igen ”den store killen” och hört oss prata film och vill veta om jag kan presentera henne för honom.
– Ifall han har något på gång, liksom. För egentligen är jag ju skådis, säger hon förhoppningsfullt.
De här händelserna är på inget sätt unika.
I den här stan tycks ingen vilja jobba med det de jobbar med. Det spelar ingen roll om de är lärare, tandläkare, bilmekaniker eller hudvårdsspecialister. Alla har antingen ett förflutet som skådisar eller ett manus liggande i någon byrålåda som bara väntar på att förädlas.
Dit räknas sannerligen också undertecknads yrkesgrupp.
Jag vet inte hur många nöjesjournalister jag sprungit på i Hollywood under åren som sagt sig sitta på branschens nästa stora blockbuster.
Malik ”Searching for Sugarman” Bendjelloul, själv utbildad journalist, beskrev kanske kulturchocken bäst när vi träffades dagarna innan Oscarsgalan:
– Alla pratar verkligen film här. Att branschfolk gör det förstår jag. Men folk gör det till och med på vanliga restauranger.
– Det är klart att det är kul med film, men det finns andra saker i livet också.
Det borde det göra. Men de verkar finnas någon annanstans. Här pratar ingen botemedel mot cancer, världspolitik eller ens kommande semestrar.
I stället är det manus, programidéer och rolltillsättningar, i evighet.
På ansedda Mastros i Beverly Hills känner jag en av kockarna.
Efter att han avslutat ett pass en sen kväll sitter vi kvar i de tomma lokalerna. Han berättar att han skriver på en överlevnadssåpa.
Hans ögon blir stora när han lägger ut texten.
– Det är ingen i tv-branschen som har gjort något liknande förut.
När han ser min tvivlande blick skyndar han snabbt ut bland de rostfria kastrullerna för att rota fram ett synopsis.
Med ens får jag lite dåligt samvete. Det här är ju trots allt drömmarnas stad och det är inget fel att drömma.
Ibland slår drömmarna dessutom in – även för servitriser, kiropraktorer och kockar.
