Måns Zelmerlöw är en älg bland ekorrar

Markus Larsson

SKELLEFTEÅ. Liten sammanfattning som får plats i ett nötskal:

Måns ”The Måzfather” Zelmerlöw kommer att mumsa i sig allt motstånd och rapa segerångor efteråt.

Markoolio sjunger som en tecknad Disneyfigur med svans.

Och Jennifer Brown är bäst.

helskärm

Vad lärde vi oss av förra veckans skagenröra i Göteborg?

Förutom att den utländska juryn är totalt meningslös och att de nya duellerna är helt befriade från dramatik?

Jo, utifrån resultatet verkar det som att låtar och melodier kommer att väga lika tungt i år som ett känt ansikte.

Hur ska man annars förklara att Shirley Clamp körde ur så hårt att hon fick sätta delfinalens största jumbostrut på huvudet? Eller att Scotts bara nådde fram till Norrköping?

Om denna älskvärda trend håller i sig kommer överraskningarna fortsätta att vara en ständigt återkommande tonartshöjning. Inte mig emot. Det kanske öppnar för Jennifer Brown.

Vi sitter nu i en annan stad och i ett annat klimat – de enda som jublar över temperaturen utomhus är ett par gamla iskuber från Sörböle – men stirrar lik förbannat på samma gråa DDR-bandspelare.

Och Jennifer Brown är utan tvekan den första uppspelningens drottning.

Om hennes bidrag, balladen ”Never been here before”, hade varit en valvbåge hade den sträckt sig från Sam Browns ”Stop” till Dusty Springfield. Den har ett djup och ett hjärta som inte brukar få plats i Melodifestivalen.

Och om Caroline af Ugglas retrosoul, som hade lika lite med schlager att göra som Bofinken Knut, lyckades i Göteborg borde även Cookies n Beans ha en chans i Skellefteå. Gruppen, där bland andra Frida Öhrn från Oh Laura ingår, gör snygg stämsångscountry med munspel, akustiska gitarrer och handklapp.

Sen är det väl ungefär som väntat.

Vad gäller Markoolio ... den lille rackaren har knåpat ihop en kärleksballad om att han aldrig tänker skriva en kärleksballad. Det låter som att ledmotivet till ”Lejonkungen” har blivit sambo med Magnus Uggla.

Och Måns Zelmerlöw tornar upp sig högt ovanför resten av startfältet. Storfavoriten är en älg bland ekorrar. Så mitt gamla löfte gäller än:

Om Zelmerlöws ”Hope & glory” missar finalen slutar jag att snusa.

Nån gång.