När James Franco hånas är det brutalt
Det är sexistiskt, rasistiskt, homofobiskt och förolämpande.
Det är också fruktansvärt barnsligt.
Ändå skrattar jag nonstop när James Franco grillas i det som måste vara årets hårdaste roast.
Vi är ett par hundra personer som den här söndags-kvällen bjudits in till Culver Studios i Culver City för att se skådespelare som Jonah Hill och Seth Rogen tillsammans med komiker som Sarah Silverman ge Franco vad han tål. Kvinnorna bär långklänningar. Männen smoking.
Men där slutar elegansen.
Roastmastern Rogen sätter tonen för vad som ska komma när han – en smula generad – inleder kvällen:
– Varje kille vill vara James och James vill vara i varje kille.
Men det är inte bara den hårt sågade Oscarsvärden som drabbas.
De åtta gästroastarna svingar åt alla håll. Som Silverman:
– Det här är första gången Franco haft så många rövhål omkring sig utan att få stånd.
Ex-SNL:aren Bill Hader driver till och med med sig själv när han tar scenen i besittning som Mr Hollywood.
– Så du gjorde Stef-An i SNL, en bög, så otroligt originellt.
Sannolikt beroende på den etniska fördelningen riktas de flesta rasskämten mot de judiska deltagarna. Men också tv-skådisen Aziz Ansari, född i South Carolina av indiska föräldrar, får sin släng av sleven.
Natasha Leggero:
– Det är verkligen ett surr i den här lokalen ikväll, och då inte bara på grund av flugorna runt Azizs släktingar.
Tråkningarna mot Jonah Hills fluktuerande vikt är många.
– När Jonah Hills agent sa att Quentin Tarantino ville ha med honom i en spagettiwestern svarade Jonah, ”Jag var på när du sa spagetti”.
Till och med åskådarna drabbas. Roastens veteran, Jeff Ross, får både publiken och hans kollegor att vrida sig efter att han vänt sig mot Francos 91-åriga mormor, Mitzie, och nämnt Francos film ”127 timmar”.
– Det är ungefär vad hon har kvar.
Långt ifrån alla tycker att sånt är kul.
Men faktum är att den här humorn ökar.
Varför den gör det kan vi bara spekulera i.
Men en förklaring skulle kunna vara att vi lever i en tid av politisk korrekthet där det inte längre tycks gå en dag utan att någon grupp känner sig utpekad, felbehandlad eller åsidosatt.
Då blir roasten den totala motsatsen, en slags uppfriskande hyllning till (temporärt) antisocialt beteende.
Under två timmar läggs ribban på botten och inget skämt går för långt, även om det vid första tanken passerar alla gränser. Efteråt går vi ut i den stjärnklara natten med ett leende på läpparna. Många skrattar fortfarande.
Är det inte just det tillståndet underhållning ska framkalla?