Stoppa gatans lynchmobbar
”Rock mot rasism”, ”Rör inte min kompis” och ”Spola kröken” fanns också.
Min barndoms slogans lät så fåniga och banala och overflödiga.
Men inte nu.
Minns inte ens kontexten, läget var så oskyldigt då, rasism var ett problem för dem som utsattes och ingen bred folkrörelse som i dag när varannan Facebook-skribent som inte rakt ut skriver ”UT MED [infoga valfri hudfärg/religion/våldsbrottsanklagelse]!” då meddelar att ”allt” har ”gått överstyr” och ”dags att vakna” för ”politikerna gör ingenting” och polisen skiter i vanligt folk och media ljuger förstås och ni ”MÅSTE ÖPPNA ÖGONEN!” och skåda ”VERKLIGHETEN” - betydelselösa ord som blev breda när den högerextremistiska nätrörelsens språkbruk sommaren 2015 nådde mainstream via opinionssidorna i Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Industri, och - otroligt oväntat - Expressen, tidningen som 1944 startade för att vara en skarp och klar liberal röst mot högerextrema strömningar.
Människor är skrämda och tycker påfallande ofta att lynchmobbar på våra gator inte är så mycket att tjafsa om. Det leder rätt i Robert Gustafsson klassiska ”nazisterna”-sketch. Njae … jag väljer nazzzisterna. På Killinggängets 90-tal var rasismen nästan lika stark som nu men sedan imploderade den tidens motsvarighet till SD - Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons Ny Demokrati - och nazistsatir var inte relevant längre.
Nu är vi tillbaka i den tid Gellert Tamas beskriver i den nyss återutgivna boken ”Lasermannen”. Fast i dag är de ledande rasisterna inte enbart ett pajaspopulistparti utan en välorganiserad maskin med unga rötter i naziströrelsen som propagerar för rädsla.
Det spelar liksom ingen roll att Sverige i teorin är i världsklass, att 50 000 arbetslösa fick jobb förra året eller att brottsligheten minskar och att reallönerna är högre än någonsin och att nyföretagandet ökar och att Sverige är rekordrikt - det är en känsla.
Känslan av rädsla. Känslan av att våldsoffer i Syrien är mindre värda än våldsoffer i Sverige. Känslan av att 50-talet hade bättre byggda flaggstänger. Känslan av att mitt misslyckande är invandrares fel.
Känslor måste respekteras. Att folk lurats till rädsla innebär inte att rädslan är ogiltig. Ett barn är rädd för det spöke som storasyster berättat finns under sängen. Alla vuxna vet att rädslan är dum men vad ska de vuxna göra?
Säga stopp.
Det finns inga spöken.
Det måste vara stopp just precis här.
När fascisterna en helg i Stockholm ägnar fritiden åt att misshandla mörkhyade måste det vara stopp. När människor försvarar detta gatans parlament måste det vara stopp.
- Vår ambition är att undervisa alla som kommer för att höra The Clash så att de aldrig går med i National Front, sa Joe Strummer i The Clash 1976 efter kravallerna i Notting Hill som tände en eld av systemkritik i brittisk punk och pop.
Så hur, nu? Hur undervisa? All antirasism drabbas ju av cynikernas överlägsna hån.
Då mindes jag det som 80-tals- Sverige ”prånglade” på mig, så himla löjligt då men nu fattar jag ju, så skört och rätt, så vänligt och klokt, en ljuvligt formulerad topp på ett isberg av antirasistisk analys:
”Rör inte min kompis”. Touche pas à mon pote.
Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjöng:
”I dag tar rasisterna en
I morgon så tar de kanske två
Frankrike tog de med storm
Vem vet när det är dig de ger sig på”
Fråga Fredrik
Du har helt fel om Lars Lerins program. Det centrala i en bra intervju är att öppna den man intervjuar så mycket som möjligt. Jag har aldrig tidigare sett, hört eller läst i någon av de tiotusentals intervjuerna med Persbrandt att någon har kommit så långt med honom. Lars Lerins grej är att hans utstrålning av absolut godhet och utlämnande får den han pratar med att sänka garden och därmed blir det väldigt bra samtal.
Marja
SVAR: Jodå, men tycker ändå att kommersiella känslofrossor passar bättre på en kommersiell tv-kanal. Men hey, jag har haft fel förut. Ofta faktiskt.
veckans ...
BABE. Gillian Anderson. ”Arkiv X” är tillbaka (Viaplay, TV3) och jag håller inte med kritikerna. Det är som förr, Mulder är lite tjockare bara och Scully lite slätare.
AMERIKANA. ”Fables”, David Ramirez. Herr Strömberg tipsade om detta pinfärska och mycket jordade album som är nödvändigt för alla oss som ständigt letar förstaklassamerikana men även nöjer oss med andraklassbiljett.
HYRFILM. ”Love & mercy”. Äntligen! Filmen om Beach Boys-grundaren Brian Wilson, ett galet geni måste han få kallas, finns att hyra. Den var en av förra årets bästa men gjorde ingen särskilt biosuccé. John Cusack är bra som den äldre Brian, men Paul Dano är formidabel som den unge. Och vilken musik. Hyr nu den här i kväll, fin film om kärlek, vansinne och briljans.
ROCKSINGEL. PJ Harvey. Apropå minnen från förr.
POCKET. ”Lasermannen - en berättelse om Sverige”. Den suveräne Gellert Tamas klassiska reportageroman från 2002 får här ett nytt förord som sätter 90-talets offentliga rasism, som mördaren sporrades av, i samtida kontext. Vilket inte behövs. Boken är lika aktuell nu som då, rasismen är tillbaka i parlamentet och högerextremisterna är tillbaka på gatorna och alla kan se det.