Jag drömmer om Highway 1 igen
Just som den första dimman kom svepande över bergen ner mot slingriga Highway 1 började Charlie Rich sjunga: ”Lord, I feel like going home”.
En vecka tidigare blev vi välsignade av Al Green.
I dag, 10 år senare, är sinnet regn.
Midnattsloppet kommer alltid som en lika oväntad påminnelse om min dödlighet.
Plötsligt en lördagskväll i augusti är det dj-disko med streetdansare hos blomsterhandlaren och strax efter kommer en latinoorkester på en lastbil som tutar med maxvolym och det går inte att ta sig från SöFo utan att vara kommandosoldat eller sprintern Usain Bolt eftersom de galna motionärerna äger gatorna.
Röven. Jaha. Det har gått ett år igen, ännu ett poänglöst år närmare dödsriket och i dessa sentimentalt nostagliska ögonblick, varje år, vid samma satans midnattslopp, dyker tidigare augustimånader upp men som dubbelexponerade fotografier som flyter in i varandra.
Den enda tydliga vykortet med rörliga livebilder är exakt tio år gammalt.
Det var den längsta och dyraste resan, över fem veckor 1998. Vi hämtade ut kärran i New Orleans och körde den via oändliga omvägar till Memphis, Rosedale, Dallas, Austin, San Antonio, El Paso, Albuquerque, Santa Fe, Grand Canyon, Tuba Jävla City, Las Vegas, San Francisco, Los Angeles och sedan flyget till New York och sedan Stockholm i september då Magnus Janson grymtande tog emot en jävulsk reseräkning som jag fick jobba av på svettiga extrapass hela hösten; han ägde mitt arsle efter det.
Vi saknade jukeboxar i Sverige och sådana finns inte än, jag fick en royal straight flush på en pokermaskin i Vegas men vann bara 9 000 spänn, vi syndade på Beale Street på lördagen och fick förlåtelse i Al Greens kyrka på söndagen, vi tävlade i blandband och Per Bjurman skrev om Nice Guy Freddie i varje briljant krönika för att reta de missunnsamma ännu mer och det var nog längs den här rutten det året som Bjurre gjorde goa grejor med Fröken East Texas.
In the days before iPod, in the days before internet, in the days before digitalkamera, in the days before ”Big brother”, in the days before Håkan Hellström men sannerligen inte in the days before rock ’n’ roll, som Van Morrison sjöng, för Eagle-Eye Cherry hade just en USA-hit med ”Save tonight” och ”The miseducation of Lauren Hill” var sommarens skiva ihop med ”Car wheels on a gravel road” med Lucinda Williams” och Bjurton vann, som vanligt, blandbandskriget med kassetterna (in the days before bränd cd-skiva) med ”Spirit” och ”Ramalama” – det stod klart när Charlie Rich sjöng sitt dödsanthem ”Feel like going home” och dimman rullade in över USA:s mest spektakulära väg Highway 1.
Skulle jag vilja vara där?
Ja. Men nu är det regn i Stockholm, en skränig sambaorkester håller mig vaken och vad jag har är drömmen om västra Amerika för tio år sedan men jag är, ändå, lycklig över att jag har så vackra augustiminnen och jag ska skaffa mig nya.