Låt 2003 bli året då vi härmapor börjar tänka
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Själva idén var att inte ha någon idé. Allt skulle vara som förr.
Så hej då Harry Potter.
2003 blir indieåret.
Människor är allt annat än ett nyfiket släkte. De, människorna, gillar det de redan känner till och de gillar att gilla det som alla andra gillar.
Nämen vänta här. Det där blev ju bara för sjukt. Vi börjar om. Jag - en människa, också.
Okej. One-two-let"s go:
Med ett eller annat undantag vill vi människor tillhöra en grupp, vi vill se ut som våra grannar, vill smälta in. Det är tryggast så. Att ha samma byxor. Det är därför trender går i vågor. Några härmar spjutspetsarna och sedan härmar några dem. Spjutspetsarna är vid det laget någon annanstans. Och så håller det på.
Eller så höll det på.
Det har av en eller annan anledning blivit ett avbrott.
I New York Times tror en pretentiös figur med förutsägbart god smak vid namn Michiko Kakutani att det beror på terrorattentaten den 11 september 2001 och det är ingen dålig gissning. När kniven hålls mot strupen letar även den mest inpiskade vegan efter en ko att slakta. Va?
2002 var året då allting skulle vara sig likt. Den 20:e James Bond-filmen, den fjärde om Hannibal Lecter, den tionde "Star Trek", den tredje "Austin Powers", den andra "Sagan om ringen", den andra "Harry Potter" och den fjärde Jack Ryan/ Tom Clancy-filmen ("The sum of all fears", Ben Affleck).
På musiktopplistorna firade förpackningsindustrin större triumfer än skivindustrin och på tv var det samma farmar, samma öde öar och samma "CSI" - fast nu med andra skådespelare och i Miami, "CSI: Miami" (med David Caruso, har inte kommit till Sverige, inte lika bra som originalet).
Om det är nöjesindustrin som får oss att vilja uppleva samma saker om och om igen, eller om det är vi som vill ha det så är svårt att säga.
Men det är dags att vi skärper oss, börjar tänka lite. Allt blir så förfärligt konformistiskt på det här lama retroviset.
Independent, välkommen tillbaka. Indieindieindie!
Fast Fredrik vet att det är svårt. Fredrik köpte en grön rock och försökte ha den på sig på dessa regngråa, vackra gator där alla bär svart.
Det såg ut som att jag kom från Boston.
Tjena, garderoben.
Årets mest pinsamma sekund kan ha varit när jag frågade en aningen fläskig Liv Tyler om hon var gravid.
- Vadå? Vad säger du? Ser det ut så?
Svarade inte. Som tur var.
Var fullt upptagen med att sjunka genom golvet.
"Good times ... noodle salad". Jack Nicholson har seglat upp som den skådespelare som levererade flest coola repliker på film under 90-talet.
"Grave danger? Is there any other kind?"
"You can"t handle the truth!".
"Your appetites are not as big as your noses?".
Det slog mig i tunnelbanan mellan Union Square och Astor Place, precis när Dions "Brooklyn Dodger" tog slut i walkmannen och "Book of Dreams" började - fina, gamla, välbekanta, trygga låtar från förr.
Men i New York, barn, i New York.