Förnedrings-tv är full av hjältar
Vi borde tacka alla tv-dårar istället för att håna dem.
De lever efter kära Ethel Barrets devis:
”Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänkte om oss, om vi insåg hur sällan de gör det”.
Ethel Barett?
Nä, jag vet inte heller. Men jag tycker om henne.
Enligt Google skrev hon kristna böcker för barn under andra halvan av 1900-talet, men i stort sett är hon bara känd för det där uttalandet.
Nå.
Ska vi vara ärliga är hon inte speciellt känd för det heller, men man kan tänka sig att någon enstaka tant någon gång har broderat citatet på en duk, ramat in duken under glas och häftat upp hela konstverket på köksväggen.
Det är visdomsord.
Jag tänker på Ethel Barrett ibland. Kära gamla Ethel, vem du nu var.
Det inträffar när jag blir beklämd över folk. När jag ser töntigheten i ”Ullared”, exhibitionismen i ”Paradise hotel”, den tunna kvaliteten i ”Idol”, förnedringen av kockar i ”Kniven mot strupen” eller avrättningarna av popklassiker i ”Körslaget”... till exempel.
Dagligen har man ju anledning att dra skamtäcket över huvudet. Värdighet är helt ute 2009.
Man sitter där och skäms å någons vägnar. Någon i färgglad dräkt som tävlar i Japan eller mot ett hål i en vägg, kanske, eller någon som hatar sin granne eller vill ligga med en bonde.
Då tänker jag på Ethel.
För, alltså. Det gör ju inget. Inte ett dugg.
I denna extrema tid, när allting flimrar förbi fortare än ett japanskt snabbtåg (ett sådant som inte ens lutar i kurvorna), skrivs alla pinsamheter i kvicksand och sköljs bort på en sekund.
Och, ser det inte ut som att de har det...ganska... roligt? De som bor på en campingplats vid ett shoppingcenter? De som sjunger falskt i ”Singing bee”? De som näckar i tv?
De är ju någon slags hjältar. De som vågar. De som underhåller oss som tittar på, vi som tycker men inte gör.
Och det fina i kråksången är ju att efter bara några sekunder är de bortglömda. Då återgår vi till att tänka på ... oss själva. Som alla andra gör.
Vi lever nu i den där tiden då alla blir berömda i 15 minuter, som Andy Warhol sa, men ingen bryr sig.
Det har tv-idioterna förstått. De är modiga. De är nutidens gycklare. Leve dårarna!
Ethel skulle nog ha gillat dem, hur präktig hon än var. Kära gamla Ethel.