Tänk hur man skulle kunna älska Franke
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om man vore sexton.
Tänk hur fantastiskt 2003 skulle bli.
Tänk hur mycket man skulle älska Franke.
Såg detta exceptionella Göteborgsband på Debaser i Stockholm för en knapp månad sedan och tänkte just så.
Fan att man inte är lite yngre.
Även 35-åringen drabbas såklart av intensiteten hos en bunt snygga tonåringar som vill odla ett djupt utanförskap med hjälp av arvet efter Joy Division, The Smiths och The Jesus & Mary Chain.
Men det är inte för mig.
Det handlar inte om mitt liv.
Den typ av angst, den typ av sexualitet och den typ av vi-mot-resten-av-världen-attityd Franke representerar betyder bara riktigt mycket – ja, mer än själva livet – när man är sexton, hatar sina klasskompisar och vill spränga sin fula, trångsynta och korkade uppväxtort i luften.
Som Steve Severin, gitarrist i underskattade Siouxie & The Banshees, en gång sa:
– Punk handlar om att vara sexton och säga nej.
Själv använde jag Brända Barn, ett band Franke står frapperande nära, för att få det nejet uttryckt.
Hittills har kvintetten bara gett ut en enda vinylsingel, den isande Jesus & Mary Chain-pastischen ”Ni kommer aldrig förstå”.
Men under det kommande året blir det regelrätt debut och jag är ärligt och uppriktigt avundsjuk på alla tänkande och kännande sextonåringar.
Ni kommer att få ett band att älska. Ni kommer att bli varse att ni inte är ensamma. Ni kommer att känna att det faktiskt finns nån där ute som förstår, som vet, som är likadan. Och ni kommer att stärkas i er kärlek när alla ”vanliga” – de som inget förstår – spyr på det ni älskar.
För räkna med det.
De som blivit förbannade på Håkan Hellström kommer att chockskadas av Frankes infernaliska larm.
Men som sextonåring vet man ju hur det ligger till:
Majoriteten har alltid fel och för varje invektiv du hör om ditt favoritband, desto mer övertygad blir du om att du har rätt.
Grattis – Franke är på väg.
Apropå unga band:
Den enda gång jag personligen haft med Mando Diao att göra, en glad kväll på Tranan i Stockholm, sa jag att jag gillade låten ”The band”.
– Ja, fnyste Gustaf Norén, det är ju våran Svensson-låt.
Nu har denna lysande Svensson-låt kommit på singel.
Debaser, rockklubben vid Slussen, är för övrigt det bästa som hänt Stockholm sedan tunnelbanan.
Skulle det vara så att ni befinner er i Stockholm i morgon kväll kan ni ju tänka på att yours truly, med sällskap, spelar skivor på en julfest på Folkhemmet på Söder.
Brukar bli nåt alldeles fruktansvärt roligt.
Fortsätt rösta på Rockbjörnen – och allra helst på Elvis.
Jag vill så oerhört, oerhört, oerhört gärna åka till Graceland och räcka över en björn.
Orsaker till extas