Lola tror att jag är lika tät som mina polare

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-30

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Läs Magnus Sundholms Hollywood-krönika

HOLLYWOOD. Hon har större bröst än Victoria Silvstedt. Minst lika vitblonderat hår.

Det är 16 grader. Allt hon har på sig är en itsy-bitsy bikini.

– Jag heter Lola, säger hon.

Tjena. Och jag är Dirty Harry.

Men det säger jag inte. Jag är ju gäst. Egentligen här för att spela tennis med ägaren till den jättelika lyxvillan.

Men nu får han massage och hans hushållerska ber mig vänta i trädgården tillsammans med ”flickorna”.

Jag går ut på gräsmattan.

Där blir jag stående.

Kring poolen, jacuzzin, beachvolleyboll-plan och fontänen svärmar ett 15-tal så kallade glamourmodeller mer eller mindre helnäck.

Runt dem far två medelålders skägglurkar i cargobrallor och bakåtvända kepsar med kameror i nävarna.

– Sådärja! skriker den ene förtjust framför en blondin som ligger på sidan framför bubbelpoolen och plutar med munnen.

– Sära lite till. Mer, mer ... Lite mer ...

Smask!

Hans handflata i cementen får det att eka över poolvattnet.

– Det är för mycket. Du gör alltid för mycket.

Lola har följt efter från hallen, troligtvis i tron att jag måste vara lika tät som min polare.

Tillsammans beskådar vi tyst spektaklet iscensatt av Tease um.

Just den här dagen har bolaget hyrt in ett 15-tal modeller/skådespelar-wannabes/eskorter för plåtning av bikini och baddräkter.

Samtidigt har det hyrt min polares Beverly Hills-trädgård.

–Jag är french-canadian, säger Lola som om det skulle ge henne en unik ställning mitt i boob-town.

– Från Montreal?

Hon fnittrar.

– Finns det någon annan fransk-kanadensisk stad?

– Oui, säger jag.

– Quebec.

Hon gör stora ögon.

Sen fnittrar hon på nytt. Nervösare den här gången.

Drar lekfullt i min arm.

– Ingen kommer från Quebec, hihihihihi.

Två stenhårda set senare är solen på väg ner över kullarna. Skäggen packar ihop och tjejerna byter mejladresser med varandra.

När jag går mot bilen rusar Lola i fatt mig ute på den kullerstensbelagda uppfarten.

I handen håller hon en almanacka.

– Tack, säger jag och bläddrar artigt igenom alstret.

När jag ser hennes förväntansfulla blick saktar jag ner och slår upp först ett, sedan ett andra och till slut ett tredje utvik.

Lola är fröken januari till december – utan knappt en tråd på kroppen.

– Jag flyger hem i morgon. Men om någon vill kan jag stanna, säger hon och drar i bikinilinningen.

Jag hoppar in i bilen och sänker rutan. Tackar för almanackan.

När jag backar upp hör jag hennes röst på nytt:

– Du kan väl hänga mig på kontoret?

ANNONS

Följ ämnen i artikeln