Mando Diao ser ut att ha Tokyo på fall
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är utsålda konserter, det är flickhysteri, det är hausse i skivbutikerna
BORLÄNGE
Man skulle lätt kunna tro att avståndet mellan Borlänge och Tokyo är oöverstigligt långt.
Men Mando Diao har på mindre än två år tillryggalagt just den sträckan.
Det, om något, bevisar att Mando Diao är ett väldigt speciellt band.
När man sent om natten stannar sin hyrbil på Ovanbroparkeringen och ser sommaren dö i ett Borlänge centrum där det enda tecknet på liv är den gamla neonskylten på Hotell Brages fasad, då känns det helt osannolikt att någon härifrån skulle kunna ha något att ge människorna i det explosiva, elektriska, hypermoderna Japan.
Ah, bortsett från den förbluffande brottsstatistiken skiljer sig Borlänge kanske inte så mycket från andra svenska landsortsstäder av samma sort och storlek.
Men jag råkar komma härifrån så på just mig gör de ödelagda gatorna i just den här staden ett särskilt starkt intryck.
Ingenstans känns ödsligheten så intensiv, tristessen så tung, grådaskigheten så påtaglig.
En mer bjärt kontrast mot det sprakande Tokyo, där jag fick hjärtklappning bara av att titta ut genom hotellfönstret, går knappast att tänka sig.
Ändå ser Mando Diao, som så sent som förra våren spelade in demos i en replokal i detta håglösa nowhereland, alltså ut att ha Tokyo på fall.
Ni har kanske sett rapporterna.
Det är utsålda konserter, det är flickhysteri, det är hausse i skivbutikerna.
Häpnadsväckande.
Förbluffande.
Men också ett bevis för att Mando Diao är ett extraordinärt band.
Tar man sig på så kort tid från en dammig cykelkällare i Kvarnsveden till Budokan, då är man begåvad.
Då har man drivkraft.
Då brinner man på rätt sätt.
Jag tror ni får förbereda er på att de kaxiga masarna mycket väl kan bli vår nästa stora popexport.
Själv sitter jag tyst i min hyrbil och tittar ner efter Stationsgatan. Neonskylten på Brages fasad blinkar till. Det smattrar lite i flaggstängerna utanför gamla Domus. Trafikljuset nere vid Borganäsvägen slår om från grönt till rött. Man kan ana de nu torra blommorna vid platsen där Jonas fegt och brutalt mördades i våras. Inte en människa syns till.
Det är väldigt, väldigt långt till Tokyo.
* * *
Hoppas ni inte missade Simpson-avsnittet med R.E.M i veckan. Vem kunde ana att Michael Stipe hade den självironin.
* * *
Förresten såg jag fem prydligt uppradade exemplar av Mando Diaos utsökta debutalbum i nyhetshyllan på Tower Records i Memphis här om veckan.
Som sagt, ni kan nog börja förbereda er "
* * *
Big Brother-Linda ska uppträda på en krog som heter Flamingo och snälla, fråga verkligen inte varför, men på något sätt hamnar yours truly i kön till det evenemanget.
- Fast ni behöver inte trängas, säger vakten, hon har ställt in.
Vilken tragedi.
- Men vi har en bra ersättare.
Jaha, vem då?
- Svullo.
Bara i Borlänge, barn, bara i Borlänge.
* * *
Om han ska vara med i Melodifestivalen kan man ju diskutera, men faktum är att jag såg Thorsten Flinck hos Ola Lindholm och han sjöng sin Afzelius jävligt bra.
* * *
Frågar en ung dam på Golden Beer vad hon tycker om för musik.
- Stefan Andersson är bra, säger hon.
Jag tar den igen:
Bara i Borlänge, barn, bara i Borlänge.