Mer prat än häftig action
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Start i går för höstens största dramaserie, SVT:s ”Kommissionen”.
Tolv avsnitt om hur landets regering hanterar det kaos som uppstår efter en terroristattack.
Det är hyfsat fungerande tv-dramatik, fast med mer prat än action, trots det spektakulära ämnet.
Det började med att regeringskvarteren och Riksdagshuset flög i luften i samband med ett internationellt politiskt toppmöte.
Efter 9/11, Madrid och London, är det väl ingen längre som hävdar att det inte skulle kunna hända här också.
Med flodvågskatastrofen i färskt minne, är det väl inte så många som tycker det är konstigt att statsministern, andra höga politiker och representanter för de viktigaste myndigheterna omedelbart börjar käbbla om vem som får göra vad i jakten på de skyldiga, på offer, på insatser som ska förhindra en upprepning.
Det är en spektakulär historia. Men SVT har inte direkt Hollywoods resurser.
De specialeffektscener som skildrade själva attentatet och förödelsen efteråt var ganska taffligt gjorda.
Så i stället koncentrerar man sig på personerna. Och vad de säger till varandra.
Har sett de första fyra avsnitten (de har just släppts på dvd också, för dem som vill ligga lite före SVT-sändningarna).
Det fortsätter att vara väldigt pratigt, när den tillsatta Kommissionen ska reda ut alla turer. Hoppas verkligen att något överraskande händer, annars kan det bli tjatigt i så många avsnitt.
Ändå är serien klart sevärd. Bra skådisar i alla viktiga roller, med Loa Falkman, Katharina Ewerlöf och Helge Skoog i spetsen. Paralleller med verkligheten, några av rollfigurerna har drag av kända politiker. Och det enorma i den händelse som utlöste hela serien, gör att den trots svagheter blir vanebildande lite på samma sätt som USA-serien ”24”: man vill verkligen veta vem och vad som ligger bakom alltihop.
Så all heder
åt seriens skapare Anders Lenhoff. Han har nog gjort vad han kunnat med de resurser han fått. Inte ens Tony Rickardsson skulle ta VM-guld med en gammal moped.