Ahlstedt är en riktig hellraiser

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I går gick första avsnittet av SVT:s "Stjärnorna på slottet" - en dokumentärserie där fem av våra största digniteter inom film och teater tillbringar fem sommardagar tillsammans på Trolleholms slott.

Det är lite en lightvariant av "Big brother" som det handlar om, med andra ord. Tiden är visserligen kortare, huset större och samtliga deltagare kan tala sammanhängande, men de är ändå fast med varandra där på slottet. Dessutom bjuds de på vin varenda dag, vilket ju är ett välkänt Kanal 5-grepp för att få saker och ting att hända.

Och det roliga är att det faktiskt händer saker också. Jag sträcksåg hela serien i går och är positivt överraskad. För deltagarna - Börje Ahlstedt, Peter Harryson, Mona Malm, Maud Adams och Sven-Bertil Taube - kör på rätt ordentligt, och är ju alla något av naturliga dramaqueens.

Den riktiga hellraisern är Börje Ahlstedt, som i all sin storhet verkar vara totalt omöjlig att ha att göra med när han väl sätter sig på tvären. Vilket han gör med jämna mellanrum. Peter Harryson är den enda som kan matcha Ahlstedts egenheter, och medan de andra deltagarna försöker vara diplomatiska balanserar de två tungviktarna konstant på gränsen till att drabba samman. Konflikten får sin kulmen i fjärde avsnittet, och enbart det är ju en anledning att följa serien.

För är det någonting som definitivt är roligare än att se dreglande fyllon sätta på varandra i Hästens sängar inne i BB-huset så är det att se två av landets största egon ryka ihop över vem som fick flest roller på Dramaten för 30 år sedan.

Karolina Fjällborg