Hon lever vidare genom sina filmer
Hon kommer alltid att vara den saltaste bönan i stan.
Landets första kanske riktiga musikalstjärna. Och Annalisa Ericson lever vidare genom alla sina filmroller.
Hon blev 97 år.
Det är alltså ett stycke film-, teater- och revyhistoria som gått ur tiden.
Ernst Rolf, Kar de Mumma, Nils Poppe, Ingmar Bergman, Sigge Fürst, Sture Lagerwall, Thor Modéen, Zarah Leander, Inga Tidblad, Eva Dahlbeck, Martin Ljung, Stig Järrel, Povel Ramel, Lasse Lönndahl, Inga Gill, Karl-Arne Holmsten, Sven Lindberg, Elof Ahrle och, förstås, Sickan Carlsson.
Uppräkningen hade kunnat fortsätta över en hel tidningssida. För detta var bara några av de många kända personer som Annalisa Ericson kom att jobba ihop med.
I efterhand ångrar man förstås att man som nöjesjournalist aldrig fick, eller tog, tillfället att sätta sig ned och prata med henne.
Vilka historier hon måste haft att berätta.
(Det har hon i och för sig också gjort i självbiografierna ”Mina sju liv” och ”Lätta bubblor” från 1982 respektive 1998).
Stötte själv bara ihop med henne några gånger och hälsade som hastigast då hon dök upp på någon filmpremiär i sällskap med sin tredje make, Jurgen Schildt. Han gick bort 1990, var legendarisk filmkritiker på Aftonbladet och min arbetskamrat.
Men man glömmer ju inte Filmgalan för tio år sedan.
Annalisa Ericson hade engagerats för att dela ut en hedersguldbagge. Hon fick då en rejäl överraskning av programledaren Mark Levengood. När de småpratade framför tv-kamerorna projicerades tre filmscener med Annalisa Ericson själv på väggen bakom henne.
Inte förrän hon vände sig om förstod hon de muntra reaktionerna från oss i salongen.
Priset gick ju till henne själv!
En mycket välförtjänt vinnare, för övrigt.
Hon hade ju varit en av svensk films ledande stjärnor under 1930-, 1940- och 1950-talen.
Annalisa föddes på Djurgården i Stockholm den 14 september 1913. Pappa Gustaf var en skicklig pianist och trumpetare och försörjde sig ibland genom att spela piano vid stumfilmsvisningar på olika biografer.
Hon kom alltså tidigt i kontakt med både musiken och filmen.
Blott fem år gammal sattes hon i Operans balettskola. Innan hon var tio år hade hon hunnit vara med i såväl ”Aida” och ”La Bohème” som en Ernst Rolf-revy på Intiman.
16 år gammal fick hon anställning som danselev på Operan – för att få sparken ett år senare, enligt egna uppgifter för att hon var för tjock!
Hon blev teaterelev på Oscars, i samma klass som bland andra Sigge Fürst och Sture Lagerwall.
Och sedan rullade det på. Med inte mindre än elva Kar de Mumma-revyer. Med statistroller för Svensk Filmindustri, som snart blev till huvudroller, den första i ”Värmlänningarna” 1932.
I Kar de Mumma-revyn spelade hon mot Thor Modéen och Sickan Carlsson. Två år yngre Sickan skulle bli både en mycket nära vän och konkurrent om de bästa filmrollerna.
Annalisa Ericson beskrev, lite självironiskt, många av de filmroller hon gjorde på 1930-talet som ”den typ av roller som Sickan Carlsson hade tackat nej till”.
Mötet med Nils Poppe lyfte hennes karriär till nya höjder.
De hade gjort braksuccé med sin akrobatiska dans i operetten ”Blåjackor” 1941. Fyra år senare blev filmen en lika stor framgång. Samarbetet fortsatte bland annat i ”Tappa inte sugen” (1947), en av de mest dansanta filmer som gjorts i Sverige.
Annalisa Ericsons förmåga att kombinera sång, dans och skådespeleri gör att man med visst fog kan kalla henne vår första riktiga musikalstjärna.
Till Kar de Mumma-revyn 1956, ”Vi roar oss kungligt”, skrev Ulf Peder Olrog en fräck sångtext åt Annalisa Ericson, som framförde den med sådan självklarhet att den kom att bli något av hennes signaturmelodi:
Bröder och systrar i Sodom och Gomorra, jag är den saltaste bönan i stan.
Lot är jag gift med, han räknas till dom torra, men honom bedrar jag minst en gång om dan.
Från 1960-talet och framåt turnerade hon mycket med Riksteatern. En av hennes sista stora roller framför kameran var i tv-filmen ”Damen i handskdisken” (1992). Då hade hon haft en biroll i Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren” året innan och en annan biroll i tv-deckaren ”Snoken” året efter.
Gång på gång förklarade Annalisa Ericson att hon hade gjort sitt på scenen, men fortsatte ändå under 1990-talet att turnera med Sickan Carlsson och uppträda på pensionärsföreningar. ”En gång var vi debutanter, nu är vi bara tanter”, sjöng de och den jämnåriga publiken jublade förstås.
För dem hade ju Annalisa och Sickan aldrig försvunnit. Tre, fyra dagar i veckan visade SVT svenska långfilmer från deras storhetstid på eftermiddagarna.
Som filmtyckare och filmtipsare i Aftonbladets tv-tidning sedan åratal tillbaka, har man ju sett åtskilliga av dem.
Tittar man slarvigt, är det lätt att avfärda dem som hopplöst mossiga.
Inte för att de är i svartvitt, utan för att folk pratar fort, konstigt och lite tillgjort. Ungefär som när Lorry-gänget gjorde sin klassiska parodi på 91:an-filmerna.
Skärskådar man filmerna mer noggrant – och tänker bort det som är hopplöst gammaldags, som könsroller, kläder och attityder – så ser man ofta förbluffande bra skådespelarprestationer.
Annalisa Ericson utstrålar då från början en käckhet, som med åren övergick i en nästan lite vågad sensualism. Och hon kan dansa. Hon kan sjunga. Hon har perfekt tajming i varje replik. Få skådespelerskor har, eller har haft, alla tre förmågorna.
Och även om somliga genom åren har försökt sig på att tolka Ulf Peder Olrogs sång, så är det ingen som kommer i närheten av originalet.
Annalisa Ericson är för alltid Den saltaste bönan i stan.