I Stax heliga högkvarter är det lätt att bli knäsvag
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK-MEMPHIS-WASHINGTON-STOCKHOLM
Elvis hade smak.
Bruce Springsteen gör nästan en Ullevi på sin hemmaplan.
Och det sjunger fortfarande i skarvarna på Interstate 40.
Om bland annat detta berättar yours truly här i en helt ostrukturerad reserapport från Amerika.
Kunde Steve Cropper vara här kan väl jag, tänker jag och försöker spela oberörd.
Det går homeboysen i gathörnet mitt emot inte alls på.
De vet hur den vita turistens ängslan ser ut och fortsätter flina hånfullt åt mitt håll.
Detta är vad den store Johnny Dowd beskrev som the wrong side of Memphis.
Dåliga kvarter.
Fattigt.
Nergånget.
Hotfullt.
Men 926 McElmore Avenue kan inte undvikas i alla fall.
Det är holy ground.
Här, i det som kom att kallas Soulsville, hade skivbolaget Stax sitt högkvarter och Stax spelade in och gav ut musik som mycket väl kan vara den allra bästa som gjorts.
Otis Redding. Sam & Dave. Booker T & The MG's. Rufus och Carla Thomas. Staple Singers. William Bell. Isaac Hayes.
Ja, ni kan namnen. Och kan ni dem inte avundas jag er för då har ni en av de stora skatterna kvar att upptäcka.
Det är lätt att bli knäsvag i såna kvarter.
Inte bara för att de där homeboysen ser ut att vara mästare i grenen kast med fetlagd rockskribent.
Och inte bara för att man på det museum som äntligen öppnats på adressen kan studera Booker T:s gamla orgel.
Är man bara någorlunda romantiskt lagd inser man att det finns något i den tjocka, fuktiga luften här.
Gospel kanske.
Det sjunger ju Mark Cohn i sin enda, underskattade hit.
They got gospel in the air.
Nåt har de i alla fall.
Nåt som inte går att ta på men alltid hördes i sydstatssoulen.
De har för övrigt souvenirer också.
Jag köper ett par grymma plektrum med Stax-logga. Kent Norberg i Sator ska få ett. Han har alltid förstått.
När vi styr ner mot tryggheten i downtown sjunger Sam & Dave om en "Rich kind of poverty" på bilstereon.
De ruffiga kidsen har förflyttat sig några kvarter och står utanför en convenience store och halsar billig öl.
Precis när vi åker förbi vänder de sig om och flinar igen.
Egentligen är det fusk att lyssna på svensk musik i amerikansk bilstereo, men Cardigans senaste är faktiskt som gjord för Interstate-färder i skuggan av Smoky Mountains.
Tycker nog faktiskt att jag är ganska rolig när jag ser en ekorre utanför Vita huset och utbrister:
- Kolla, det där måste vara en sån där Washington-korre.
Alla berg borde förresten heta Smoky Mountains.
- Is she out there tonight, frågar han hoppfullt.
Ja, Bruce.
Hon är där ute.
Rosalita kommer alltid när du spelar hemma i New Jersey.
Just därför är "Rosalita" den stora höjdpunkten under den sista av de tio konserter Bruce Springsteen & The E Street Band gör på Giant Stadium ute i East Rutherford.
Det är rätt fint i övrigt också.
Nästan som på Ullevi.
Men bara nästan.
Ja, det här är de tunga fansen. De som kan varenda vers i "Kitty's back" och sjunger dundrande allsång till "Lost in the flood". De som verkligen vet vad "The Rising" handlar om. De som har verklig anledning att gråta en liten skvätt när "Jersey girl" helt överraskande dyker upp bland extranumren.
Ändå blir det aldrig något riktigt tryck.
Framförallt för att det är stolar även på innerplan. Av säkerhetsskäl. Arrangörerna blir stämda om någon får lite ont i ryggen i trängseln.
Amerikaner kan verkligen vara för ynkliga.
Bestämmer att jag blivit för gammal för T-shirts med bandtryck.
Men det spricker när jag hittar nya Mott The Hoople och Alice Cooper-motiv på Trash Vaudeville.
Helt grymma.
Trash Vaudeville ligger på St Marks Place. Det är där ni ska kolla.
Du som kom till Giant Stadium i en Ulf Lundell-tröja ska förresten inte tro att jag inte såg dig.
På en Waffle House nånstans väster om Knoxville talar tuggummituggande servitriser i stora, bulliga frisyrer sån grov dialekt att man knappt förstår nånting.
Men de kallar Soffan "Sweetheart" och mig "Tiger".
Vid bardisken sitter en gammal man i baseballkepa och röker och stirrar stumt i väggen bakom stekhällen.
Från jukeboxen i hörnet hör man, alldeles svagt, Waylon Jennings sjunga.
Homefrisen, smaksatt med lök, är gudomlig.
Transvestiterna firar Wigstock i Tompkins square park och Elton Johns "Don't let the sun go down on me" tolkas påfallande fritt av ett outrageous sällskap primadonnor.
Refrängen går:
"Don't let your son go down on me. He's only thirteen".
Hm.
De drar de grövsta Michael Jackson-skämt jag hört också. Återgav jag dem skulle redaktionsledningen få tillbringa återstoden av decenniet i fängelse.
Men transvestiter är alltid roligast.
Samlingen "The sound of young New York" innehåller lite mer dansmusik än en sån som jag ska klara av, men det är en modern klassiker och säger antagligen lika mycket om den här eran som CBGB's-liven från 1976 sa om sin.
Det finns de som inte hör att däcken sjunger i skarvarna på amerikanska highways.
Det är människor utan själ.
De hör förmodligen inget i Miles Davis trumpet heller.
Ser inget i en film som "Lone star".
Känner inget av stämningarna i en Slas-text.
För oss andra är den suggestiva melodin i de där skarvarna en av de mest beroendeframkallande som finns.
Har vi en gång hört den kan vi aldrig sluta längta tillbaka till Interstates som aldrig tar slut.
Går genom Graceland och kommer fram till samma slutsats som alltid.
Elvis hade stil.
Smak.
Fast det bästa är ändå souvenirshoparna på andra sidan Elvis Presley Boulevard.
Man kan köpa vad som helst med Elvis-tema.
Fingerborgar. Flugsmällare. Pepparkaksformar. Segelbåtar. Potatisskalare.
Vi ruinerar oss.
Bäst på de tre bilåkar-cd vår man på sjunde gatan spelar in åt oss:
Breads "The guitar man", Commandor Codys "Mama hated diesels", Hall & Oates "Do it for love", C.W McCalls "Convoy", Phoenix "L'Amour a' 3" och Carole Kings "Where you lead".
Se det som tips.
Man vet att man konsumerat för mycket skräpkultur när man kommer till alla de historiska monumenten i Washington och bara säger saker som:
- Wow, precis där satt Clint Eastwood i "I skottlinjen"!
- Och just här var det Jeff Goldblum ringde sin fru i "Independence day"!
- Där, vid bassängen, springer de i "Forrest Gump".
På flyget hem, i en av SAS grymma Airbus-kärror, är det som vanligt bara jag som inte kan sova.
Följaktligen är det tillika bara jag som hör Billie Holiday sjunga i en magisk gryning.
Det har aldrig varit vackrare över nordöstra Atlanten.