Världen behöver inte män som vaxar benen
NEW YORK
Har i veckan blivit beskylld för att inte vara tillräckligt homo.
Men hallå, flickvän.
Jag är bara så bög.
Okej, inte äkta gay.
Jag letar och letar, men hittar bara den lilla moderna bögen inom mig. Inte den stora, riktiga bögen. Den finns nog inte (inte mer än väldigt sent en fredagkväll när allt annat spruckit, ni vet).
Jag är inte så gay att jag läspar vid ordet raring.
Men jag är absolut tillräckligt bög, jag har visst rätt att hävda att "Fab 5" är ett värdelöst tv-program för kärringar av bägge kön (se förra lördagsskrönikan).
Jag må kanske inte hitta min inre bög, men är det någon som är metrosexuell så är det jag. Jag!
Jag har varit metrosexuell sedan dag ett.
Jag var heterobög innan Alice Bahs ex- Henrik ens slog upp sin första Ellos-katalog och tänkte "åh, så här vill jag också se ut" och kanske även innan han träffade Mark Levengood.
Det otränade ögat har inte märkt detta hos mig, men det beror bara på att det otränade ögat är just - otränat.
Min John Kennedy Toole-framtoning (eller Philip Seymour Hoffman eller Gerard Depardieu eller, okej, om du ännu inte förstått vidden: Rolf Lassgård) gör att folk med avsaknad av det tränade ögat missar hur enormt metrosexuell jag är.
Gullet, jag dricker cocktails, trots att spritsmaken numer inte behöver bortmixas som under spritförbudstiden då cocktailen uppfanns.
Flickvän, jag har snart lika många skor som Imelda Marcos.
Raring, jag äter grillkorv från ändarna (alltså inte från mitten) för att manifestera hur avslappnad jag är inför hela gaygrejjen.
Och, söta du, jag stryker mina t-shirts.
Men. Visst. Min formidabla, vissa skulle säga blatanta, persona och inte hundraprocentiga passform gör att jag aldrig fått den metrosexkredd jag anser mig ha förtjänat.
Det otränade ögat ser inte hur oerhört beräknat ansat mitt glesa skägg är, hur fåfängt exklusivt och löjligt dyra mina kläder är eller vilka närmast sinnesjuka mängder hårgegga jag använder eller hur närmast obscent medveten jag är.
Herregud, jag köpte Ralph Lauren-jeans i går för 140 dollar som bara kan avändas en enda tvätt, flickvän, förstår du?
Och. Jag bor i New York City, världens metrosexmecka, efter Stockholm, the gayest city in the world.
Så, okej, mailskrivare? Har jag rätt att dissa "Fab 5" och den här hysteriska metrosextrenden som rullar över världen, där jag blivit ett viljelöst, svagsint offer för modemaffian och skönhetskapitalismen? Ja. Ja. Ja. Jaaa.
Världen behöver fler Ernest Hemingway, Norman Mailer och Mats Gellerfelt. Inte fler Oscar Wilde, Brett Easton Ellis och Per Hagman.
Världen behöver karlar som skjuter buffel, doftar raklödder, dricker wisky och gör affärer. Inte män som vaxar ben, använder läppglans, sippar shiraz och diskuterar badrumsdesign.
Inte ens i New York, barn, inte ens i New York.