Dom Galna Hundarna biter extra hårt i Borlänge
BORLÄNGE
De har kul i Borlänge.
Och är det nånstans de behöver ha kul så är det just i Borlänge.
Rockfestivalen Peace & Love kan vara det bästa som hänt den här stan sedan de började framställa papper i Kvarnsveden.
Det känns väldigt trevligt att för en gångs skull ha något positivt att rapportera från min råbarkade gamla hemstad.
Här råder som bekant the blues.
Big time.
I den mån bruksorten på Tunaslätten över huvud taget nämns i riksmedia handlar det nästan uteslutande om brutala våldsbrott.
Någon enstaka gång kan ämnet möjligen vara den slående fulhet som präglar den mer eller mindre ödelagda citykärnan.
Alternativt den bedövande tristess som inte ger begåvningar som Gustaf Norén och Björn Dixgård några andra alternativ än att bilda briljanta rockband, så att de en gång för alla kan komma härifrån.
Och så spelar ju Brage, stadens grön-vita stolthet, i strid med all logik och all rättvisa i det svarta hål som kallas division 2 (men Bernt Ljung, målvaktslegenden, är på väg att ta oss upp igen - hans unga lag går som en slåttermaskin genom serien!).
Peace & Love - det självklara namnet på en festival i Crime City - känns som ett sprakande ljus i Borlängemörkret. Den började som en tämligen anspråkslös festival i Folkets park, men tack vare enträget arbete av brinnande andarna Peter Johansson och Jesper Heed har den utvecklats till en av Mellansveriges fräckaste stadsfester.
I år har de serverat en synnerligen aptitlig blandning av de bredaste och de intressantaste.
Det bör dock understrykas att tyngdpunkten under Peace & Love ligger på rock och hiphop.
Det här är trots allt Borlänge.
Här är Dom Galna Hundarna hjältarna.
GES göre sig icke besvär, om man säger så.
Själv tycker jag det, trots regnet, är en mäktig känsla att en lördagskväll gå ner på Stationsgatan och se just Dom Galna Hundarna - alltså paketet med Nomads, Olle Ljungström, Staffan Hellstrand och Bob Hansson.
Inte bara för att Stationsgatan vanligtvis är en gata den som har livet kärt numer undviker på just lördagskvällar.
Hundarna biter väldigt hårt också.
De hade en aningen dyster premiär uppe i ett Umeå där ungefär ingen brydde sig om dem, men inför hungriga rockfans i Borlänge är de en brottarsuccé.
Det hjälper kanske att local superhero Chips Kiesbye från självaste Sator vikarierar för en semestrande Nix (varvid Nomads väl gör sin första spelning någonsin utan sin sångare och chefsideolog, vilket ju är aningen egendomligt) och att även Kent Norberg från samma band gästar i några nummer, däribland ett par Sator-original.
Men Chips och Kent till trots är det inte i första hand Nomads kväll.
Det är Olle Ljungströms.
Det var länge sedan jag såg honom så fokuserad, så het, så in i helvete bra på en scen.
När han har lust är han verkligen en av de stora.
Även vildögt påträngande poeten Bob Hansson och Staffan Hellstrand, som har den osedvanligt goda smaken att tillägna Brage den fina "Fanfar", stod på bra.
Så glöm den där trean i vår Plusguide. I rätt miljö är Dom Galna Hundarna värda mycket mer.
Naturligtvis har även en bunt lokala förmågor visat upp sig under Peace & Love. Två av dem jag ser ska nämnas: dels Mainliners, det hårdaste som kommit från Ludvika sen förre Transport-basen Hasse Ericson. Och så Sugarplum Fairy. Det är Mando Diao-Gustafs lillebrors band. Och begåvnings runs in the family, uppenbarligen.