Nu måste U2 spotta upp sig
✘ Bröt handen ✘ Föll av scenen Gjorde succéshow - Markus Larsson tar tempen inför Sverige-spelningarna
Förväntningarna bör ligga på svenska räntenivåer.
Men U2 kan kanske lyfta i motvind, igen.
Vissa kanske tycker det låter konstigt att skriva att U2 spelar i motvind, uppförsbacke och ett regn som piskar dem från sidan.
Rentav löjeväckande.
Förra turnén ”360°” drog in över sex miljarder kronor. Det är fortfarande pophistoriens mest inkomstbringande konsertturné. Och aktuella ”Innocence + experience” har haft ungefär så här många tomma stolar i arenorna: noll.
Men det är siffror och pengar.
I brittiska musikmagasinet Q undrar scenografen Willie Williams om det har vilat en förbannelse över U2 under de senaste åren.
Albumet ”No line on the horizon” från 2009 nådde inte alls upp till förväntningarna. Flera spår förtjänar knappt att få tömma papperskorgarna i gruppens hall of fame.
Otursföljda musikalen om Spider-Man, där The Edge och Bono skrev musiken, bombade i New York och blev ett kostsamt fiasko.
Tillsammans med dataföretaget Apple tryckte de i fjol in sitt senaste album ”Songs of innocence” till varenda användare som registrerat ett Itunes-konto, gratis och utan förvarning.
Eftersom det handlade om över 500 miljoner användare blev greppet ett stort ”ka-tjing!” för skivans eventuella räckvidd. Men i en tid där publiken helst vill välja när och hur och varför de lyssnar på musik själva, och där dataintegritet är ett hetare debattämne än Donald Trumps tupé, blev det en kraftig hatrekyl.
Bono tvingades att be om ursäkt offentligt och trummisen Larry Mullen Jr gnisslar ofta tänder över idén i intervjuer.
Och sedan tog Bono cykeln till Central Park.
Olyckan kostade honom flera frakturer i ansiktet, axeln, armen och handen. Det är högst tveksamt om Bono någonsin kommer att kunna spela gitarr ordentligt igen.
U2 hade, tack vare lite tveksamma beslut och yttre omständigheter, bäddat med spik inför världspremiären i Vancouver i våras. De uppträdde bitvis som om de försökte gå barfota över krossat glas.
Konserten speglar medlemmarnas uppväxt i Dublin (innocence) och rollen som erfaret superband (experience). Låtvalen skulle passa in i den filosofiska ambitionen. Men det ursprungliga löftet att låtlistan och atmosfären skulle förändras rejält från kväll till kväll skrotades i stort sett efter att biljetterna släpptes.
Bono promenerade inuti en led-skärm av storleksmodellen fotbollsplan - mycket mer hände inte - och det omtalade ljudsystemet där högtalarna hänger i en oval uppe i taket skramlade ofta tomt inuti Vancouver Canucks hemmaarena.
Premiären i Vancouver blev ändå en Youtube-klassiker tack vare The Edge. Mot slutet av ”I still haven’t found what I’m looking for” startade han en ny och global trend:
Gitarrister som inte ser sig för och trillar av scenen.
Dave Grohl i Foo Fighters nickade gillande och antecknade.
Ett par månader senare såg min kollega Per Bjurman något helt annat på Madison Square Garden i New York. Madison Square Garden är på sätt och vis bandets tredje hemmaplan förutom Boston och Dublin, och det märktes.
Bjurman skrev:
”Jag går och kollar U2 under en pågående tvåveckorssejour på Madison Square Garden för att få fördomarna från förra turnén och senaste albumet bekräftade. I stället får jag se irländarnas mest inspirerade föreställning sedan 1992.”
Nya låtar som ”Song for someone” hade börjat växa ikapp klassikerna. Tekniken levde i mer harmonisk symbios med musiken. Showen hade en annan och starkare energi.
Det är intressant att Bjurman jämför med 1992 och turnén ”Zoo tv”. Det var då, i samma utsålda vita glob som irländarna uppträder på i kväll i Stockholm, som U2 antagligen gjorde sin mest berömda spelning i Sverige.
Benny Andersson och Björn Ulvaeus gästade bland annat covern på ”Dancing queen” som Bono trollade fram från ingenstans. U2 har varken förr eller senare varit i närheten av samma explosiva blandning av innovation och tradition och östtyska bilmärket Trabant. Setet hade inga döda punkter.
Att jämföra en ”Where the streets have no name” från 1992 eller 1993 med samma låt från något av årets datum, det finns mängder av klipp för den intresserade på Youtube, kan vara plågsamt.
Och måhända orättvist. Måhända.
Då hade U2 just släppt sitt bästa album, ”Achtung baby”, och gjorde futuristiska shower av sällan skådat slag.
23 år senare är de inte samma band längre.
I Vancouver kändes det nästan som om de behövde lära sig ”With or without you” på nytt.
Det råder dock ingen tvekan om Bonos passionerade övertygelse om att en simpel låt kan förändra liv i intervjun i Q:
”Låtarnas förmåga att göra slut på ett dåligt äktenskap eller få en att behålla ett som är bra, att hindra dig att bli utkastad från en pub, att ta med dig på äventyr, att berätta vad du ska göra, hur du ska klä eller uppföra dig, allt det finns där.”
Kommer den gnistan även märkas på scen i kväll?