Bröderna tog pop- musiken upp till toppen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-30
Världens bästa band blev också världens största. Jag tror aldrig det kommer att hända igen.
Och sagan om bröderna bakom bedriften är över.
Manchester, 14 september, 2002. Oasis har kommit hem för att göra två konserter. 100 000 biljetter sålde slut på sekunder. Den lokala tidningen har hälsat på hemma hos mamma Peggy. ”Det är fint att ha pojkarna hemma igen”, säger hon.
Gatorna töms på folk. Staden marscherar i samlad skara mot Lancashire County Cricket Ground för att hälsa sina hemvändande hjältar som vore de två Messias.
När jag senare samma kväll duckar för pintglas, med öron bedövade av allsången som dränker Liams vartenda ord, förstår jag för första gången vad Oasis egentligen handlar om. Om två limmsniffande snorungar kan ta sig från förorten Burnage till toppen av världen på ren och skär järnvilja, ja, då kan du och jag göra samma sak.
Men nu är det över.
Det har ju varit över länge.
Blott enskilda låtar undantaget har bandets senaste skivor varit överflödiga plastbitar. På scen har glimtar av gloriösa dagar kunnat skönjas, i intervjuer har bröderna varit fucking briljanta citatmaskiner, men det här är verkligen farväl.
För även om bandet bytt trummis oftare än de bytt ökenkängor är det här första gången en Gallagher lämnar in sin officiella avskedsansökan.
Det här handlar inte bara om en trasig gitarr, utan om en av pophistoriens trasigaste syskonrelationer. Hatkärleken bröderna emellan var en av de stöttepelare som bandet
vilade på. Den gjorde Oasis till en medial våt dröm. Men den var också dömd att förr eller senare bli deras död.
Att Noel stått ut med sin dokumenterat ohängde lillebror Liam
i arton år är en bedrift jämförbar
med att han skrivit klassiker som ”Live forever”, ”Wonderwall” och ”The masterplan”.
Nu kan han andas ut, släppa sin soloskiva och fortsätta att göra det han är allra bäst på numera – ge intervjuer. Liam lagar kanske lite lax hos Gordon Ramsay och pysslar vidare med mer ofrivillig humor i form av egna klädlinjen Pretty Green.
När den oundvikliga återföreningen kommer, gissningsvis om några år, vill jag inte vara med.
Men vetskapen om att popmusik kan ta dig och mig till toppen av världen är jag bröderna evigt tacksam för.