Hon bär med sig Luleälvens historia i kroppen

Erika Josefsson/TT

Publicerad 2023-05-11

Längtan efter ett eget ställe, sin plats på jorden, gav Jannete Hentati en djupgående förståelse för hur hennes liv har påverkats av den svenska vattenkraften. Men i sin debutbok berättar hon också om skuldkänslor och om ”en ganska smärtsam insikt”.

Ingen kan klaga på tajmningen. Europa kämpar med akut elkris och en kommande jättevåg av klimatnödvändig elektrifiering. Samtidigt debuterar Jannete Hentati med en självbiografisk bok som ger ett både nytt och personligt sammanhang åt den statliga utbyggnaden av svensk vattenkraft.

– Det är lite absurt. Jag har jobbat med det här i så många år och jag har vetat att frågan om el bara kommer att växa. Men att det skulle bli ett krig i Ukraina och hur det skulle påverka människors medvetenhet om el redan nu, det visste jag inte.

”Älven i mig” heter boken, ett slags gräv-där-du-står-berättelse som rent geografiskt utspelas längs Lule älv vars 15 kraftverk står för minst 10 procent av svensk elektricitet. Nationalekonomiskt är just denna älv så mycket grundbult att den är undantagen de strängaste kraven i den kommande miljöprövningen av svensk vattenkraft, konstaterar hon. Vinsterna kan vägas mot kostnader för människor och natur.

Men det var i det personliga som hon började. Efter att ha lämnat Luleå som 20-åring blev Jannete Hentati avundsjuk när hon mötte människor som talade om att de hade en specifik plats, en släktgård eller kanske en sommarstuga, där de kände sig trygga och rotade på djupet. Själv hade hon bott de första tolv åren i miljonprogramsområdet Tunastigen i Luleå.

– En stigmatiserad plats som man kanske inte gärna vill identifiera sig med gör den där rotningen komplicerad, säger hon.

Den ständiga frågan

Hennes pappa kommer från Tunisien och under uppväxten fick Jannete Hentati ständigt frågor om sitt eget ursprung.

– Jag har inte identifierat mig som något annat än svensk men att ändå få frågan gör något med ens självkänsla.

Hennes mamma hade i sin tur vuxit upp i tre så kallade anläggarsamhällen, uppförda enbart för de ”vattenrallare” som byggde Vattenfalls dammar och kraftverk, och som därefter revs och raderades. Jannete Hentatis snickarmorfar hade varit en av dem. I sitt sökande efter en personlig plats på jorden följde Jannete Hentati med sin mamma på återträff till den skog som en gång rymde Messaure, det stora vattenrallarsamhället med 3 000 invånare och Folkets hus – nu en samling husvagnar på en årlig minifestival i barrskogen.

– De ses varje år, men de blir en krympande skara.

Dränkta nybyggarhem

Men samtidigt som hennes morfar var med om att bygga det svenska välståndet bidrog hans arbete också till att dränka nybyggarhem, samernas flyttningsleder och renbetesmarker. Den statliga vattenkraften var lika avgörande för det svenska välståndet som för de sår och den sorg som fortfarande finns kvar hos människorna längs älven.

– Det öppnades ett ganska stort hål inom mig, en avgrund, säger Jannete Hentati som bland annat berättar om de tre samiska syskonen i Snávvá – Sara, Jakob och Oskar – vars fjällhemman tvångsinlöstes av Vattenfall inför byggandet av dammen i Seitevare. När syskonen dog fanns hela köpesumman fortfarande kvar på banken. Ingen av dem rörde pengarna de fått för föräldrahemmet som Vattenfall brände ner dagen efter att syskonen hade flyttat.

Padjelanta räddades kvar av naturskyddsrörelsen. Men Stora Sjöfallet är knappt längre ens ett minne. En gång kallades det för Nordens Niagara– ett brett dånande vattenfall med 40 meters fallhöjd vars mäktighet kan anas via några målningar och reseberättelser. När Jannete Hentati paddlade dit kunde hon bara fotografera den jämförelsevis bleka återstoden.

– När man är där uppe frågar man sig också hur livet i stort skulle ha sett ut i Sverige om vi inte hade haft vattenkraften? När resten av Europa stod i ruiner efter andra världskriget kunde vi här direkt komma i gång med våra industrier tack vare vattenkraft som gav viktig och billig el, säger Jannete Hentati.

– Samtidigt – det känns rakt in i kroppen när man är i de områden som inte är utbyggda, vilka otroliga miljöer!

Hennes personliga plats då? Hur gick det?

– Jag bär med mig älvens historia i kroppen nu och för mig räcker det. På det sättet kan man säga att jag uppnått det som jag strävade efter.

Följ ämnen i artikeln