Därför är Metallica fortfarande störst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Die! Die! Die!
Skolresan hade precis börjat och det var redan kalabalik längst bak i bussen.
En bergsprängare på högsta volym mässade att alla ska dö.
Jag svalde rädslan och smög mig bort det skrämmande och fantastiska oljudet...
... och hittade en slarvig hög av blont hårdrockshår, jeansjackor och halvslutna ögon som långsamt nickade med huvudena i otakt till musiken.
Högen bestod av Bröderna Medman. Tvillingarna gillade metal som fick föräldrar och lärare att gömma sig bakom äcklade miner.
Jag vågade inte gå närmare bergsprängaren. Inte utan ett krucifix, en klase vitlökar och en vässad träpåle. Gitarrerna, trummorna, sången och publikens monotona vrål – Die! Die! Die! – var det elakaste monster jag hittills hört.
– Det där är inte Iron Maiden, sa jag.
Bröderna Medman sneglade på mig utan att sänka volymen. Deras blickar frågade: Do you feel lucky, punk?
Den ene av dem, Robert, väste att det var Metallica, att låten hette ”Creeping death” och att kassetten var en illegal liveinspelning – en så kallad bootleg – från en konsert i långtbortistan.
– Wow, sa jag.
De flesta kommer ihåg den första gången de hörde Metallica. Speciellt om man som jag gick i mellanstadiet och befann sig på en buss mellan Kiruna och Lycksele djurpark. De är bara ett sånt band.
Precis som nästan alla andra artister som säljer ut de största arenorna i dag byggde Metallica upp sin karriär på 80-talet. Då var tv-kanalen MTV och musikvideon pop- och rockmusikens viktigaste verktyg för att nå ut till den stora publiken och sälja skivor.
Men Metallica vägrade länge att göra musikvideor. De var inget allmängods.
Ryktet om gruppens livekonserter och själva skivorna fick räcka. Det gjorde att samma skivor – ”Kill ’em all”, ”Ride the lightning”, ”Master of puppets” och ”...and justice for all” – fick en tyngd och mystik som känns främmande i dag.
Allt det förändrades med bandets första officiella video, den briljanta ”One”.
Sen kom ”Enter sandman”, balladen ”Nothing else matters” och resten av storsäljaren ”The black album”, en av tidernas mest lyckade kompromisser mellan MTV-generationens mainstreampop och metal.
Bandets 80-talsskivor, ”The black album” från 1991 och James Hetfields känsla för ondskefulla riff . Där har ni tre förklaringar till varför Metallica fortfarande är ett av världens största – och bästa – hårdrocksband.
Varenda Metallica-konsert börjar med att Ennio Morricones ”Ecstasy of gold” spelas i högtalarna, den episka låten som tonar fram när den fule springer runt på en gigantisk kyrkogård mot slutet av westernfilmen ”Den onde, den gode & den fule”.
Vilken låt som gruppen sen väljer att spöa publikens trumhinnor med varierar.
Kanske ”Battery”. Kanske ”Blackened”.
Men i min värld finns det ett klassiskt inledningsnummer som, tack vare en bussresa till Lycksele, skulle smälla högre än alla andra på Stadion i kväll:
”Creeping death”.