Så spännande att man knappt står ut
NEW YORK. Påskafton, säger ni?
Nån sån firar vi inte här.
Vi läser Lee Child-böcker och lyssnar på Hal Ketchum i stället.
Jo, påsk finns i USA också.
Men det är ingen särskilt stor högtid. Långfredagen – som kallas ”good” i stället för lång och det låter ju bra mycket trevligare, tycker jag – hör man en del om och ... ja, sen är det inte så mycket mer med det.
Amerikanerna är betydligt mer nere med Memorial day, Labor day, nyligen genomlevda Passover och framförallt Thanksgiving day (ha ha, skrev jag just ”nere med”? Herregud ...)
Så vi ägnar helgen åt helt andra saker i helgen.
Som Lee Child.
En chef som heter Camilla skällde förra året ut mig för att jag envisades med att hylla Michael Connellys ”allt tröttare deckare” när Child ständigt skriver nya mästerepos om enmansarmén Jack Reacher.
Sedan dess har jag inte vågat öppna ett Connelly-epos, men läst desto fler Child, och Reacher hör numer till mina närmaste vänner.
Han är en pansarhård, före detta militärpolis som driver omkring i ett USA Child beskriver med svindlande pregnans och trots att han – Reacher alltså, inte Child – egentligen bara vill bli lämnad ifred hamnar han ständigt i draman så ohyggligt spännande och otäcka att man knappt står ut.
Under en sömnlös nattflygning från Vegas i början av veckan gjorde jag inte det. Jag var plötsligt tvungen att bläddra till de sista sidorna i ”Trip wire” för att försäkra mig om att den fasansfulle Hook Hobie verkligen skulle få vad han förtjänade.
Hal Ketchum är ungefär samma sak – fast i musikalisk form. Han får det kanske inte att knyta sig i solar plexus av spänning, men han är lika bra på att beskriva det här landets själ.
Jag har tidigare bara hört några brottarhits – ”Mama knows the highway” heter esset – som letades fram när jag och Nice Guy Virtanen tävlade om att sätta samman coolast tejper inför bilresor över den nordamerikanska kontinenten, men nu har jag skaffat en hel samling och den är full av samma slags distinkta men besjälade lättcountry-dängor som får oroliga själar att längta ut till de där motorvägarna där skarvarna sjunger så förföriskt i däcken.
Hal Ketchum alltså. Kolla upp honom.
Papa know the highway han också, och efter att ha skrivit de där raderna känns det som att jag måste börja planera en kust-till-kust-resa.
Låter inte den som den bästa sommaridé ni hört?