Jayhawks är bäst i klassen
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Guns N’ Roses ”Chinese democracy” i all ära.
Men höstens stora comeback står Mark Olson och Gary Louris för.
Och de bevisar igen att Jayhawks är världens bästa amerikanska popcountryband.
Det är ibland lätt att tro att folk vet allt.
Till exempel trodde jag att det var allmänt känt att den fine gamle matematikern Arkimedes lär ha mördats av en romersk soldat 212 f.Kr när han ritade en geometrisk figur i sanden och därmed uppstod det bevingade uttrycket ”rubba inte mina cirklar”.
Men det är inte alls känt, visade det sig när jag gjorde en rundringning till tio slumpmässigt utvalda telefonnummer. Faktum är att ingen kände till historien.
Jag brukar också tro att alla vet att man släpper ut folk från t-banevagnen innan man själv går in, och att man på väg upp från perrongen står till höger på rulltrappan så att de som vill gå förbi kan göra det på vänster sida.
Men senast i går märkte jag att så icke är fallet.
Inte heller är det känt att Jayhawks är världens bästa amerikanska popcountryband.
Det kan vara mitt fel.
Det kan vara Markus Larssons fel.
Det kan vara Håkan Steens fel.
Det kan vara Jenny Seths fel.
Många bär ansvaret för att det inte är en allmän självklarhet att Jayhawks är världens bästa amerikanska altcountryband. Min mamma har till exempel ingen aning. Inte mina systrar heller. Och inte mina syskonbarn, och de kan ändå spela en mäkta tajt version av Bob Dylans ”Highway 61 revisited” (vilken för övrigt är min telefons ringsignal, men det har inget med detta att göra).
Att inte alla vet att Jayhawks är bäst i klassen är en bedrövlig skandal i nivå med att många faktiskt inte vet att det krävs en rejäl mängd fläskfärs i nötfärssmeten för att köttbullar ska bli kunna bli perfekta.
Nu finns det tyvärr ett krux.
Jayhawks gör inga skivor längre.
Bandets två snillen Mark Olson och Gary Louris gick skilda vägar 1995. Olsen drog efter gruppens allra bästa skiva, ”Tomorrow the green grass”, men Jayhawks fortsatte att vara världens bästa amerikanska altcountryband. Musik som verkligen alla som tycker om Eagles eller Abba eller The Byrds eller Leonard Cohen eller Jackson Browne eller Fleetwood Mac borde kunna älska.
Det finns inget konstigt med Jayhawks. Inget besvärligt. Ingenting som gör att det inte borde vara självklart för alla att Jayhawks är världens bästa poppiga altcountryrockband.
Ändå är det inte så.
Visst är det väl konstigt?
Och det konstigaste av allt är att alla inte vet att Mark Olsens & Gary Louris återförening, nya ”Ready for the flood” – som borde ha varit mer efterlängtad än Guns N’ Roses ”Chinese democracy” – måhända är mer lågmäld, men exakt lika viktig att stoppa in i cd-spelaren och lyssna på som alla andra Jayhawks-skivor.
Fråga Fredrik
Hej Fredrik. Håller med om att vi ibland amerikaniseras på ett tråkigt sätt. Men en grej har du fel i. ”Idol” är inget amerikanskt format – det är brittiskt. Älskar dina krönikor trots denna fadäs!
/Gurkan
SVAR: Tack! Du har rätt. Efter forskningar har jag kommit fram till följande: Det gick först i England under namnet ”Pop-Idol”, men blev ett fiasko och lades ner efter en säsong. Därpå blev det en hit i USA och därmed kom det till Sverige. Så man kan kanske ända säga att jag hade ganska rätt, väl? Snälla?
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Virren! Varför har du slutat orera om ”House”? Älskar du inte House längre?
Kram Angelica
SVAR: Har jag? Aj då. Jo visst gör jag, men säsong tre som går på TV?4 nu är den svagaste. De två sista avsnitten av säsong fyra, som går på Canal Plus nu, är däremot ren magi. Och i säsong fem, som går i USA nu, har House och Cuddy kyssts, det du!