Att slänga skivor kan ge dig svårläkta sår i själen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
MALMÖ
Ulf Lundell ångrade sig djupt.
Och Plura ser bara uppgiven ut när man för hans soptippsodyssé på tal.
Det är det jag försöker tänka på när David Bowie, Bobby Bland, Blue Öyster Cult och de andra på bokstaven B pressar fram mjölksyran i mina sladdriga journalistarmar.
Att flytta är jobbigt för de allra flesta.
Men för oss som fått för oss att man inte är någon riktig människa om man inte har en stor skivsamling är det en förbannad jävla mardröm.
Jag fattar inte riktigt.
En gammal vinylskiva väger ju ingenting.
Man kan till och med använda den som frisbee - och hittar man, som jag, gamla recensionsexemplar av Midnight Oil-skivor är det just det man ska göra också.
Men medan man kan slänga upp en flyttkartong frisbees på axeln och visslande knalla genom stan blir en flyttkartong full av gamla "Bat out of hell"-exemplar så tung att det känns som att man får bära omkring på den faktiskt artisten som spelat in dem (det var en jävla krystad liknelse, särskilt som ingen i världen - väl? - har fler än tre Meatloaf-plattor, men ändå" jag tänkte rätt).
Likadant är det med cd-askar.
Det är lätt som en plätt att lyfta de tremetershögar Markus Larsson aldrig flyttar från sitt skamlöst stökiga skrivbord.
Men fyll en sån där box från stadsbuden - som man för övrigt måste vara kvantfysiker för att förstå hur man ska vika ihop - och plötsligt har man ett vapen att forcera tegelväggar med.
Och när jag står med ett sådant styrketräningsredskap i ännu en trappuppgång på Södermalm i Stockholm och darrar som en nyskalad räka i mjölksyreattacker börjar jag fundera på om det inte är dags att sälja skiten.
Man kan ju bränna ner alltihop i en sån där I-pod dom pratar om.
Är inte det bättre?
Man blir ju bara sjuk av att bära sju miljoner ton plast upp och ner i lyhörda gamla trapphus.
Det är såna gånger man måste tänka på Lundell och Plura.
Den enda gång jag intervjuat Lundell, för tidningen Pop, berättade han om hur mycket han saknade sin gamla skivsamling.
- Jag sålde den för att jag inte orkade kånka med den i ännu en flytt. Men det ångrar jag. Väldigt mycket. Där fanns saker man aldrig får se igen, sa han
Sen såg han uppriktigt olycklig ut i några ögonblick.
För Plura är det ännu värre.
Han berättade i samma Pop om hur han en gång körde tio meter vinyl till soptippen för att en kvinna som lämnat honom skulle förstå hur olycklig han var.
- Det hade jag inget för, suckade han.
Men nämn inget om det där om ni möter Jonsson.
Han blir bara uppriven.
Av det lär man sig att det bara är att kånka vidare.
Hellre lite värk i armarna än en evigt förlorad skivsamling.
För övrigt borde jag nog oroa mig mer över att jag vid 36 års ålder fyller några kartonger med Simpson-masker, Scooby doo-tofflor och små Dockan Cucky-figurer.
Men de väger i alla fall ingenting.
En viss Tangle Eye har på en skiva kallad "Alan Lomax"s southern journey remixed" remixat de gamla inspelningar Alan Lomax gjorde under sina pionjärresor i den amerikanska södern på 50-talet - och han har gjort det med stil och klass och såväl känsla för samtiden som respekt för historien.
Missa inte.
Henrik de la Cour från Yvonne har återuppstått i ett band som heter Strip Music och debutsingeln "Desperation" låter löjligt bra.