Tänk om sångaren är Patrick Ekwall
Bandet Parken från den vassa stockholmsförorten Årsta med låten ”Jag har varit vilsen, Lisa” är helt förtjusande.
Trots att jag aldrig sett dem, inte ens på bild.
Ofta är upplevelser bättre när man inte vet allt.
Samtidigt som Roger Waters så sympatiskt sjöng med i sina egna Pink Floyd-låtar på Polarprisgalan, satt jag och drömde om Parken.
Vilka de är. Hur de ser ut. Vad de äter. Om de kopulerar regelbundet. Såna saker och många andra.
Parken vet jag alltså inget om, inte mer än att den 10 september kommer debutskivan ”Länge lever Parken” på det utmärkta lilla skivbolaget Flora & Fauna som håller till i Årsta strax söder om Söder, alltså Stockholms Hoboken, New Jersey.
Årsta.
Årsta är kanon just nu. Årsta kan inte göra fel. Årsta har toppindiebanden Ass, Rigas och The Tiny, Sveriges bästa kebab, värdetransportrån, ”Årstaölen” där 43 lokala poppersoner ses och dricker öl på regelbunden basis ( Conny Lindström, The Field-Axel, Concretes-Maria och andra ess) och ingen mindre än Kents älskvärda trummis Markus Mustonen bor där. För att nämna lite årstaiana.
Parkens nya mp3:a ”Jag har varit vilsen, Lisa” – den första hette ”Åt helvete med himlen” – kanske låter som Håkan Hellström för en houseperson, men är egentligen mer en blandning av Eldkvarn-Carla och Thomas DiLeva minus fetman.
Eftersom jag aldrig sett dem, inte ens ett enda litet grafiskt kommunikationsmedel, är det fritt fram för fina fantasier bara utifrån lyssningen.
Mp3-musik på nätet är ju nämligen renons på image, direkt Carl Hamilton-spionhemlig jämfört med en jättelansering av ett jättebolag där hela skiten kommer färdigförpackad och färdigtuggad. (Vi visste att Amy Winehouse var crazy och äkta innan vi ens hört låten, och att Duffy var en lam produkt).
Jag tänker inte googla Parken.
Jag vill inte veta.
Jag vill inte se att de har fett hår och grungekofta eller skinnjacka och keps. Jag vill inte höra sångaren prata om att han vill förändra världen med glamour eller få veta att han har en stor kärlek till Dexys midnight runners.
Tänk om sångaren är Kristian Antilla! Eller Patrick Ekwall. Som är bra – tills man ser eller hör dem prata.
Jag vill lyssna och fylla i själv. Jag vill inte se att Al Pacino – Scarface! –är en tvärhand hög i verkligheten.
Jag drömmer att Parken bär smal kostym och slips eller är tidiga Olle Ljungström och Johan Kinde, och är lagom olyckliga men inte patetiska. Jag önskar, för så låter de, att de tycker om – men inte så utslitet ”älskar” – en Van Morrison-saxofon, ett kargt synthbeat, The Cures trummor och ett par väldigt dyra strumpor.
Och de sjunger:
”Jag har varit vilsen Lisa/
Allt har gått helt åt skogen/
med mina stora drömmar/
De flög som satelliter”.
Parken är så länge ljuvlig musik och jag hoppas drömmen består när jag ser dem på bilder och hör dem säga saker jag inte håller med om.
Vissa saker vill man inte veta, men man vet aldrig om det förrän det är för sent.